Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
igen. Jag kastar mig ner på marken och
våndas, smakar vitmossan, den sötbeska,
vilda. Gud och tro har ramlat: kvar är bara
hon, kvinnan, min lust i henne som jag tagit
miste på! Jag har varit en narr, jag har inte
förstått vad alla andra kunnat förstå: jag
trodde det var frälsningen när det i stället
var en kvinna. Hon gav mig oro och lugn,
tvivel och förtröstan; mitt liv blev som en
sommar och världen blev vacker som aldrig
förr. Är det nu förbi, slut? Ja, nu är det
inte som förut. Men det kom ju så plötsligt,
som ett slag; det måste värka ut. Nej, det är
väl ändå inte förbi? Denna sommartid i mitt
liv kan inte slockna så med ens, värmen
dröjer kvar, ljuset drar sig inte strax bort.
Jag ska kanske inte se henne mer, inte höra
hennes röst; jag ska likväl minnas henne,
hon ska finnas kvar inom mig, ingen kan ta
henne ifrån mig. Jag ligger länge på marken
och stirrar upp i skyn. En ny visshet kommer
till mig, en ny förtröstan: ingenting kan gå
förlorat. Något har växt i mig, slagit ut;
det är starkt, det lever: det är nytt liv. Jag
förstår nu att det är en lycka som beskärts
mig.
Och se, just här finner jag en bäck i
skogen, som ett tecken att allt är gott. Det
är en sval, härlig skogsbäck; den lyser långt
inåt skogen, borta mellan trädstammarna.
Dess vatten är vänligt, det lockar mig; jag
tar av mig kläderna och sträcker ut mig i det
mjuka vattnet. Jag ser solskenet fladdra i
trädkronorna; jag tänker på ingenting men
känner omkring mig bäcken, skogen och den
solfyllda luften. Jag lägger mig ner på rygg
på bäckens botten och vattnet höljer mitt
ansikte, rinner över mitt ansikte; mina
vidöppna ögon ser upp genom vattnet som
genom ett klart glas och solskenet blir till
ett gulddis i rymden och träden blir till
gröna, levande varelser. Jag känner att detta
är dopet. Detta är dopet för mig.
Evangelisten
Här vid den gamla bron brukar jag stanna,
här i dalen där kvällen alltid känns så sval.
Jag sätter mig på det låga träräcket och ser
ner i vattnet som flyter in under brovalvet.
Stora bubblor kommer seglande: de liknar
ögon som ser upp emot en; vattnet är mörkt
men i bubblorna lyser en ljusreflex som
pupillen i ett öga. Mannen Bengtsson talade
en gång om en bäck som fanns hemma hos
honom, minns jag; han hade fäst sig vid den
på något sätt, det var som om en bäck varit
något helt annat för honom än för andra
människor, något levande, ett väsende som
gled in i dagar och år och människoliv. Det
är något särskilt med den mannen, han har
levt i naturen med öppna sinnen, han hör
väl till de liksom från början utvalda, de
som aldrig kan gå förlorade. Han skulle
varit med bland dem som döptes i dag;
varför kom han inte? Det måtte ha inträffat
något. Josef, hans son, hör också till de
ovanliga; pojkar i den åldern brukar oftast
komma till kapellet för att bråka lite, de har
ännu inget allvar, men han sitter och lyssnar
andlöst. Han verkade först så blyg och skygg
av sig, men sedan gick jag en söndag och
talade med honom ensam: då öppnade han
sig snart och var nästan rörande att höra på.
Han tycks dyrka mig på något sätt, han ser
liksom bedjande på mig med sina vemodiga
ögon. Det är som om han inte vore lycklig.
Josef! Så ung, nästan ett barn, och redan
för många bekymmer!
Nu lyser bubblornas ögon helt svagt; en
enda fågelton hörs där inne bland träden;
det är natt. Det är natt i augusti. Jorden
ligger i nattskugga; jag sitter ensam på ett
broräck i en dal; vem är jag? Så underligt.
Ensam. En tyst natt. Är det timmar eller
minuter som gått? Jag har hatten på armen,
den känns fuktig; mitt hår, min klänning är
fuktiga av nattluften.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
