Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Dikter av Emily Bronte i svensk tolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER AV EMILY BRONTÉ
hemma i Haworth med fadern och brodern
Branwell, som då ännu icke hade sjunkit ned
i den personliga misär, vilken gjorde de sista
åren av hans liv outhärdliga för honom själv
och omgivningen. Den dikt jag givit titeln
”Panteon”, ingår utan tvivel bland de
litterära fantasier över sagoriket Angöra, ”the
Gondal Chronicle”, som sysselsatte henne och
systern Anne alltifrån tidiga år och fram till
1845. Walter Scott har väl lämnat sitt bidrag
till scenens riddartidsstämning, men det är
såvitt jag kan se med ett personligt grepp hon
för fram kontrasten mellan de av äran
berusade soldaterna och deras döda
krigsherre och det av en stolt och öm
flick-fantasi gestaltade motivet har nog alltid
aktualitet hos ett folk, som gärna hänger sig
åt de militära minnesfesternas pompa. Den
lilla dikten ”Häxeri” (översättarens titel)
uttrycker närmast hennes passionerade
kärlek till det dystra hedlandskap, där hon växte
upp och som hon icke kunde lämna utan att
bli formligen sjuk av hemlängtan. ”Jag
kommer” är en av hennes ej alltför många
kärleksdikter; huruvida den har någon påtaglig
upplevelse till bakgrund eller hänför sig till
the Gondal Chronicle” undandrar sig vårt
avgörande. De strofer, som hon en majdag
1839 anförtrodde papperet och som här fått
överskriften ”Självrannsakan” slå en genom
sin konstlösa rättframhet (bruten genom
några få konventionella vändningar); den
brådmogna pessimismen är ingen
stämnings-nyck utan bottnar i ett egendomligt energiskt
sanningsbegär hos en ung kvinna, som funnit
sin väg långt borta från allt det, som gör
livet värt att leva för andra. ”Den gamla
stoikern” är en av hennes mest kända dikter
och tolkar det krav på frihet och oberoende,
som var hennes starkaste patos och som kan
ge henne ett tycke av djärv rebell i
puritanis-mens tidsålder. Fragmentet av ”Fången”
företräder här hennes transcendentala romantik.
Den ingår i ”Poems” och måste alltså vara
skriven senast på våren 1846. Då jag ej vågat
mig på att översätta hennes ”Last lines” (med
den mäktiga inledningsraden ”No coward soul
is mine”) får detta lilla urval klinga ut i
”Fångens” sugande alexandriner.
Den engelska litteraturhistorien vimlar av
fängslande människoöden. Ett säreget
skimmer står det dock kring den raka och genom
trista öden glada prästdottern, som älskade
att vandra omkring ensam på Yorkshires
moar i de strida och svarta höstregnen . . .
... she, who sank
baffled, unknown, self-consumed;
whose t oo bold dying song
stirr’d, like a clarion-blast, my soul.
(Matthew Arnold.)
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
