Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Dikter av Emily Bronte i svensk tolkning - Jag kommer... - Självrannsakan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER AV EMILY BRONTE
JAG KOMMER...
Jag kommer, när du är sorgsnast,
ger ljus åt din dunkla hall,
då dagens fröjd är försvunnen
och leendet dör på munnen
i aftonskuggans fall.
Jag kommer den stund, då du anar
all ofrid, dig väntar till slut.
Förstulet jag smyger mig på dig,
jag hetsar bekymren, som slå dig
och din själ tar jag med mig ut.
Nu är den stunden inne
vid dagens sista ljud,
din svåra stund . . . Du känner väl
ett svall av vågor kring din själ,
en härold för ett trotsigt minne,
mitt förebud?
SJÄLVRANNSAKAN
Jag är den enda varelse, jag vet,
som ingen ängslas för och talar om.
Jag har ej vållat någon bitterhet
och väckt ett leende från det, jag kom.
Min fröjd var tyst. I mörker rann min tår.
På många skilda ställen levde jag
och är så vänlös efter arton år,
så ensam som jag var min första dag.
Det fanns en tid — jag döljer intet här —
det fanns en tid, då jag ej iddes mer
att vara stolt men bad som ingen ber
att någon enda skulle få mig kär.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
