Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Dikter av Emily Bronte i svensk tolkning - Ur ”Fången”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER AV EMILY BRONTE
UR ”FÅNGEN”
Jag dömdes ej, tyrann, att ömkligen förtvina
och lida långa år den övergivnas pina,
ty Hoppets sändebud är varje natt mig när
och frihet lova?- han för all min vånda här.
Med vinden kommer han, med fläktarna, som fara
den stund, då dunkel mull gör rymdens stjärnor klara.
Tankfullt blir vindens sus och stjärnans strålglans öm
och eggad av en syn bevingad blir min dröm.
En dröm, som aldrig rört mitt hjärta i de vårar,
då glädjen såg förskrämd en framtids alla tårar,
och jag ej kände till om flamman i mitt bröst
var åska eller sol, var varning eller tröst.
Det kommer först som ro, en ljudlös ro, som faller
omkring en stormig själ, som rasat mot sitt galler.
Stum ton mitt hjärta når, oklungen harmoni,
som bara den förstår, vars jordliv är förbi.
Så står, Osynlige, du härlig vid mitt läger!
Min kropp förnimmer ej men all den själ jag äger.
Dess segel spännas ut som vingar mot det blå,
tills den har nått sin hamn och ankaret kan gå.
Å, fasansfulla stund, som störtar in i cellen,
då örat åter hör och ögat fångar kvällen,
då tanken väcks till liv och blodet drivs igång
och själ blir varse kropp och kroppen bojans tvång.
Men ge på nytt allt kval, all skräck, mitt hjärta isar!
Ju hårdare den slår, dess snarare den lisar.
Om svept i helvetseld, om klar och vit som skyn,
om Dödens förebud — gudomlig är min syn!
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
