Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Monica Wasastjerna: Ett kapital. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MONICA WASASTJERNA
ETT KAPITAL
De hade kommit in till staden för att följa
Biba, som reste till Paris.
— Till Paris, sade fru Spitschawski och
i hennes ansikte tändes ett underligt, stilla
ljus, en mystisk reflex, kanhända, av de
millioner ljus, som just nu blixtrade och
strålade i Paris. Hon fick ett uttryck som om
hon burit på en djup, lycklig hemlighet,
något hon och Paris hade gemensamt. Hon
kände Paris. Hon visste —
De stodo på kajen och sågo hur
landgången drogs in. Karlarna hojtade litet. En
klocka ringde. Vattnet i båtaktern frustade.
Och nu började båten glida.
— Karl — Karl, ropade någon. Hälsa så
mycket Schulzes — Schul — zes Schul —
— Aber wo steckt denn das Kätchen?
frågade en mörk kurrande kvinnostämma. Die
sollte doch punkt sieben —
Och människor viftade.
Biba böjde sig ut över relingen, ut i
duggregnet och höjde armen som till
fascisthälsning. Så blev han stående. Men kapten
Spitschawski nickade och vinkade med bägge
händerna och rörliga fingrar och fällde sin
käpp i marken. Och efter en stund vände
Biba sig om och blev en vanlig gulgrå rygg
och grå filthatt bland de andra.
Kaptenen tog upp sin käpp.
— Nu ser man dem inte mera, sade han.
Fru Spitschawski stod med huvudet litet
på sned och de stora, närsynta ögonen
glänsande och tankfulla och försökte se hur båten
svängde — backade — svängde — ändrade
kurs — och blev mindre och mindre.
Hon drog kragen på sin gamla kappa
tätare kring halsen.
Vi började gå.
— Så många lådor, sade hon och pekade
i förbifarten på en samling tomma ägglådor
som stodo uppstaplade mot tullhusets gavel.
Kaptenen gick med långa steg, kroppen litet
framåtböjd och huvudet ytterligare
framskjutet. Några regndroppar dallrade i kanten
på hattbrättet och föllo ned på hans näsa.
— Ett sådant fult klimat, sade fru
Spitschawski och ryste. Ah, på Krim —
Och i samma ögonblick blev hennes ryska
brytning litet starkare, hon fann inte de
riktiga orden och hon gestikulerade omedvetet
med den lediga armen.
— Biba får nog bättre väder i Paris,
mumlade kaptenen och fru Spitschawski avbröt
sig med ett förnöjsamt: nåja.
Jag undrade om de ätit middag.
Nej, de hade inte kunnat gå till Helena
Wasiljewna, ty hon var sjuk, och Lindbergs
voro bortresta och det var så förskräckligt
otrevligt att äta på automat.
Vi vandrade vidare i duggregnet.
Inte långt från hamnen fanns en liten
hygglig och billig restaurang. Dit skulle vi gå.
— Jag sade till Biba att skicka ett kort
från Stettin, sade kaptenen och vände sig än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:40 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-1/0026.html
