Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monica Wasastjerna: Ett kapital. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång ut mot havet, som nu skymtade litet
och beskedligt mellan två hus i ändan på
en gata.
— Nå, det var bra. I fru Spitschawskis
röst låg en tillfredsställelse, som lät en ana,
alt hon på medvetandet om detta korts snara
ankomst från och med nu kunde bygga sin
aptit, sin arbetsro och sin nattsömn.
Men efter en stund blev hon orolig.
— Måtte Boris Sergejewitsch vara i Paris
när Biba kommer.
— Nå, varför skulle han inte vara där då?
— Nå, varför? Men om han är i Cannes,
eller Nizza, eller Marseille, eller London,
eller Rom, eller Neapel. Fru Spitschawski
stannade och slängde med bägge händerna
de ifrågavarande städerna huller om buller
ut i luften. Boris Sergejewitsch kan vara
precis var som helst.
— Men då är Vera där.
— Vera? Vilken Vera?
Ett dussin små ilskna frågetecken sköto
som blixtar genom regnet.
— Nå, Vera Nikolajewna naturligtvis.
— Ah, Vera Nikolajewna. Gamla Vera
Nikolajewna. Men hon är inte bra. Nej, hon
är mycket dålig.
Fru Spitschawski skakade energiskt på
huvudet och jag kände mig absolut övertygad
om att gamla Vera Nikolajewna verkligen
var fullkomligt underhaltig.
Kaptenen muttrade något och så voro vi
framme vid restaurangen.
Han hjälpte av henne kappan, vänligt,
nästan smeksamt, som om hon varit hans
unga fästmö eller kanhända hans hjälplösa
lilla dotter.
Nu stod hon där, stilla och frågande i sin
oeleganta klänning med för kort kjol och
för långt liv och plirade litet mot den nakna
lampgloben i taket.
I dag hade de kommit från landet. I går
kväll hade hon ännu suttit vid fotogenlampan
i den kalla villan och stoppat Bibas pullover
medan Biba visslande packade sin koffert.
Hon kände sig plötsligt bortkommen. Kanske
trött också.
Det var en obetydlig restaurang. Inte precis
tarvlig, men med den där prägeln av oändlig
tristess, som föds av ofördelaktig belysning,
sopplukt och tomma bord. I ett hörn av
matsalen fanns ett slags estrad, men ingenting
tydde på att musik någonsin exekverades där.
Då vi gingo genom rummet ekade våra steg
och då kaptenen sade ”här” och pekade på
ett bord ljöd hans röst skrämmande i
tystnaden. Två tigande herrar, de enda gästerna,
som läste var sin tidning, sågo förvånade
upp.
Fru Spitschawski sjönk ned på sin stol.
— Å, så skönt, sade hon.
Sedan märkte hon att hon ännu hade sina
grå trikåvantar på sig. Hastigt och liksom
litet generad började hon draga i
fingertopparna.
Men plötsligt lät hon händerna sjunka.
— Jag vet inte. Jag är så rädd. Hur skall
det gå för Biba i Paris? Kanske Boris
Sergejewitsch inte kan skaffa en plats. Eller
kanske den blir dålig. Tänk om Biba blir
sjuk och alla hans pengar tar slut och han
inte kan skicka något till oss. Vad skall vi
göra? Och Biba är så ung.
Kaptenen stirrade hjälplöst på buketten av
skära sidenblommor på bordet. Han tvinnade
några skäggstrån mellan fingrarna. Han
lutade sig framåt. Det såg ut som om
han velat insupa de skära sidenblommornas
dammlukt. Tänkte han på någonting?
Försökte han finna några ord att lugna henne
med? Eller levde hans tankar just nu sitt
självständiga liv under orostrycket?
Vandrade de okontrollerade, mekaniskt tillbaka
till Ryssland, tillbaka tjugu år till ett
Ryssland utan koncentrationsläger, svält och
OGPU. Eller kom han kanske ihåg den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
