Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monica Wasastjerna: Ett kapital. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gula villan dit han och hustrun tidigt i
morgon skulle återvända ensamma. Jag visste
hur villan låg: tio minuter från stationen
långs stora landsvägen, tjugu minuter långs
en halvt igenvuxen skogsväg. I en
björkdunge låg den. Då det regnade om höstarna
såg man från villans fönster ingenting annat
än träden och det gulgrå regndiset och den
tunga grå himlen. Ingenting.
— Man är så skyddad här, brukade fru
Spitschawski säga. Hit kommer aldrig en
människa.
Men det föreföll ibland som om hon bara
lärt sig att säga det så — som om hon
egentligen velat säga det annorlunda.
Kaptenen böjde sig närmare blommorna.
Och småningom måtte doften av damm
och lim ha verkat välgörande. Han smålog.
— Men Biba kommer ju till Paris, sade
han. Där reder han sig alltid. Där är inte
som här. Ingenstans finns så många
flyktingar som där. De tar hand om honom. Han
får arbete och vänner och han får roligt och
han förtjänar pengar.
Fru Spitschawski började åter dra i sina
vantar.
— Nå ja — Paris, mumlade hon och
nickade mot fönstret, som om Paris stått
därutanför och tittat in på henne. Och i hennes
ansikte lyste ånyo ett ögonblick den där
hemliga lyckliga vissheten.
Stämningen blev litet gladare och höjdes
ytterligare då kaptenen började studera
matsedeln.
— Bortschsoppa, ropade han. De har
bortsch. Nå, jag tar bortsch. Vad tar du?
— Nå, jag tar bortsch. Jag tycker mycket
om bortsch. Nå, tycker ni också om bortsch?
— Ja, svarade jag, jag tar bortsch.
— Nå, också bortsch. Det var bra. Var
så god, fröken, var så vänlig och hämta oss
tre stycken bortsch.
Medan vi väntade talade vi inte om Biba.
Vi talade om Helena Wasiljewnas sjukdom
och min lilla hund och om hur fru
Spitschawski gjorde bortsch.
Soppan kom, färdigserverad. Tre djupa
tallrikar, fyllda till brädden av den härliga,
grumliga röda vätskan, vars yta nästan täcktes
av ett tunt lager smetana.
Vi åto och pratade. Vi kände oss varma
och behagliga. Ljuset från de vita
lampgloberna föreföll hemtrevligare och det hade
kommit tre nya gäster till borde bredvid.
— Kanske Biba också just nu äter
middag på båten, sade fru Spitschawski
plötsligt.
Kaptenen tog upp sin klocka.
— Halv åtta. Kanske de äter den här
tiden. Jag vet inte när man äter middag på
båtarna. Vet ni?
Jag trodde man åt i flera lag.
— Nå, då äter nog Biba nu. Han är van
vid sen middag.
— Doktor Lindberg påstod att de har
mycket bra mat på de tyska båtarna. Men
den är dyr, sade kaptenen.
— Nå, då kan inte Biba äta mycket, inföll
fru Spitschawski irriterad. Han måste spara.
Han har så litet pengar.
Vi blevo tysta. Någonting hade lagt sig
emellan mig och dem, något över vilket jag
inte kunde stiga. Jag kunde inte se fru
Spitschawskis ansikte. Hon böjde sig över
tallriken. Vi åto. Skedarna skramlade litet.
Människorna vid bordet bredvid beställde och
servitrisen påstod att det inte fanns någon
fisk fast det stod på matsedeln. Nu hade vi
slutat äta.
Kaptenen sköt undan sin tallrik.
— I Paris, sade han och såg ut över
rummet, säger de nuförtiden: en ung man,
ser ni, det är ett kapital.
Fru Spitschawski höjde huvudet.
— Och vem säger så?
Kaptenen ryckte på axlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
