Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monica Wasastjerna: Ett kapital. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vem? Vem? Nå — alla. For inte
Mischa Volchoff dit för två år sedan utan
att ha någonting, och nu har han en rik
amerikanska. Och unge Ellerdingen reste till
Paris i fjol, och nu bor hans föräldrar i
Fontainebleau. Och vad sade madame Subrowa
om den där unge mannen vars far varit i
pagekåren, som nu har tjänst på det där
kontoret hos den där affärsmannen? Han —
är — ett — kapital, sade hon. Nå ja. Där
ser du. Ett kapital.
Fru Spitschawski jämkade litet på sin hatt.
— Men Biba — började hon.
— Men Biba. Ah, Biba. Biba är en bra
pojke. Han är en vacker pojke. Begåvad.
Och när Biba kommer till Paris går han till
Boris Sergejewitsch och Boris Sergejewitsch
rekommenderar honom. Han rekommenderar
honom —
Servitrisen kom fram.
— Var så vänlig, fröken, tre kåldolmar,
men var så god, varma.
— Och, slöt kaptenen, om två år flyttar
vi till Paris. Biba, ah. Han är ett kapital.
Fru Spitschawski smålog. Trodde hon?
Trodde hon inte? Jo, hon trodde. Hon måste
tro. Återstod någonting annat för henne att
tro på? För många år sedan hade hon väl
trott på helgonen och tsaren och kanske på
gamla Natascha. Senare trodde hon på
Rysslands storhet, Rysslands enhet, Rysslands
oangripbara suveränitet i förhållande till
andra stater och en löjtnants vid
Preobraschenska gardet privilegierade ställning
gentemot andra löjtnanter. Sedan trodde hon
kanhända på Rysslands framtid, revolutionen,
Lenin. Och nu? Vad återstod? Jo, på Biba
måste hon tro.
Jag tänkte litet på Biba. Kände jag
egentligen Biba? Vem var Biba? Vad var Biba?
Ett kapital.
Jag hade träffat Biba hos gemensamma
bekanta. Han var liten och mörk och såg
ut precis som en ryss. Vacker? Nej. Ja —
kanske — som en miniatyr. Han serverade
damerna tebröd. Han sade att han trivdes
på landet och tyckte om att vara i staden
och att han nyligen varit på teatern. Han
talade fem språk och hade avbrutit sin
skolgång då han var femton år. Han tyckte om
hundar. Jag kom ihåg honom i hans hem
i den lilla gula villan. Klockan var ett, han
var nyss uppstigen och satt på trappan i
skjortärmarna och ett par gamla golfbyxor.
Det var en halvsolig höstdag och Biba lekte
med en setter, som tillhörde hans bästa och
enda vän, den yngste stationskarlen. Hunden
svansade av och an, klafsade nyfiken några
steg uppför trappan och småskällde. Biba
kastade inbillade stenar. Hunden stod spänd
och darrande av iver med ögonen
förväntansfullt fästade på Biba. Biba skrattade och tog
sin vapenring och slungade den glänsande
genom luften. Hundens ägare gav till ett
varnande rop, men Biba hörde inte. Hunden
for i väg som ett långt utropstecken, nosade
utmed marken och återvände, utan att
apportera. Och Biba ryckte honom i öronen, slog
ena armen kring honom och skrattade med
lysande ögon och kliade honom på huvudet.
I detsamma kom fru Spitschawski från
potatiskällaren och bad Biba fånga en råtta i köket,
och Biba reste sig och gick in. En stund
senare hörde jag honom sjunga någonting
ur Eugen Onegin, litet patetiskt, med en
mjuk, bärande baryton.
— Biba skriver mycket bra, sade fru
Spitschawski. Kanske han kan få plats på någon
tidning.
— Och han har goda anlag att köra bil,
han kunde nog bli chaufför, sade kaptenen.
— Nå — chaufför, upprepade fru
Spitschawski och nu skrattade hon nästan
hjärtligt.
Och av detta förstod jag att hon just nu
var lugn för Biba. Tanken på Biba som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
