Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Den österländska storstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
DEN ÖSTERLÄNDSKA
STORSTADEN
Alla Österns storstäder äro gamla, och i de
flesta av dem har man dessutom den
bestämda övertygelsen, att de icke tedde sig
nämnvärt olika för femhundra eller tusen år
sedan. I regel är detta också faktiskt riktigt.
Ett par skyskrapor med stålskelett, en
elektrisk spårvagnslinje, en rad parkerade bilar
förvandla icke Peking eller Teheran till New
York eller Paris. Det är visserligen modern
reseskildringsjargong att påstå Bagdad likna
Paris och Jerusalem Råsunda, men det är
mycket dålig psykologi. Städernas studium är
nämligen i främsta rummet psykologiskt. En
skyskrapa i Peking är något helt annat än
en skyskrapa i Chicago, och en rad funkis
betongkåkar utanför Jerusalems stadsmur är
varken motiv nog för totalistisk entusiasm
eller för sentimentala turisters veklagan. Alla
orientaler äro matter of jaet, taga tingen
praktiskt och enkelt — både sentimentalitet
och romantik äro västerländska. Orientalen
begagnar sig sålunda självfallet av både
skyskrapor och betongarkitektur, men han blir
ej i minsta mån hänförd därav. Tekniken har
ingalunda samma psykiska makt över honom
som över västerlänningen.
I full överensstämmelse härmed äro Österns
storstäder icke i samma utsträckning som
Västerns besjälade av ett eget liv. De erövra
icke landskapet och omforma det; de äro
helt enkelt orter, där, i regel sedan urminnes
tider, ett stort antal människor äro bosatta
på ett trångt utrymme. Även om de ofta i rätt
hög grad äro försedda med moderna tekniska
anordningar ha de dock hittills aldrig —
undantagandes möjligen Tokyo — gripits av
maskintidsålderns egen obönhörliga rytm,
som omdanar Västerns storstäder som
vals-ningsmaskinerna det smälta järnskrotet. Ej
heller kan man i allmänhet i de österländska
storstädernas fysionomi avläsa historia som
i Paris och Wien. Visserligen ha Kublai Khan
och hans efterföljare för alla tider satt
sitt rektangulära kejsarsigill på Peking, och
visserligen te sig Delhi och Agra än i dag
som spruckna äggskal kring stormogulernas
palats och fästen, men detta är ej medveten
och fritt vuxen historia utan manifestationer
av väldiga, främmande makter, under vilka
staden och dess folk böjt sig i fruktan och
vördnad. Den typiska österländska storstaden
saknar historia; dess människor ha ej
västerlänningens vakna tidsmedvetande. Deras liv
har samma rytm som Nilens, Ganges’ och
Yang Tse-kiangs flöden.
Det är visserligen en allmän västerländsk
tro, att den moderna maskintekniken måste
även själsligt omdana alla de människor, som
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
