Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från dadaism till surrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
FRÅN DADAISM TILL
SURREALISM
Den moderna konstens mångomskrivna
renässans har till stor del varit av rent
estetisk karaktär. Bakom den ofantligt rika
vegetationen av mer eller mindre kortlivade
ismer kan man sällan spåra någon djupare
idéström. Från 1910 till ungefär 1920 jäste
det i konstnärsvärlden och den ena falangen
bildades efter den andra, men det var snarare
formella inspirationer än idéer som berusade.
Konfrontationen med primitiv konst av olika
slag bidrog till uppkomsten av en viss
estetisk skepticism: de formler och värdemätare
som tidigare varit utslagsgivande förlorade
i vikt. Muserna lämnade det trygga
parnas-siska lugnet och steg ner på jorden, men
medvetandet om att skönheten inte längre var
någonting absolut utan någonting högst
relativt demoraliserade konstens utövare. I
konkurrensen om det nya blev alla medel
till-låtna. Till sitt förfogande hade ju
konstnären för första gången på oändligt länge en
publik som verkligen ville följa med, rika
och sysslolösa människor som försökte förstå
och desillusionerade esteter som kunde. Han
hade alltså möjlighet att vara hur personlig
som helst, hur djärv som helst. Allting
hängde ju ändå på åskådarens goda vilja
inför konstverket i fråga, på åskådarens
disposition. Det blev mer och mer publikens
sak att gå konstnären till mötes, att se det
sköna i en tavla ”som inte föreställde
någonting”, i ett funktionslöst föremål av sten eller
stål — för honom själv var ju allting skönt,
allting möjligt, allting mänskligt, allting
konst. Han var inte längre en sovrande och
övertygande mellanhand mellan naturen och
människan, han gjorde sig mer och mer fri
från de fordringar man hittills ställt på
honom och förvandlades till en mellanhand
rätt och slätt, en betrodd signatur som gick
före hopen och pekade ut vad stunden och
slumpen förde honom till. Han byggde inte
längre upp några stränga, hallstämplade
harmonier: han blev en trollkarl som lockade
åhörarna med sina besvärjelser, en mystiker
som mystifierade dem. Viljekonsten fortlevde
bara i enstaka, isolerade gestalter som Valéry.
kanske Schönberg, bland målarna möjligen
Braque. En konstnär som Picasso är däremot
den stora signaturen snarare än det stora
namnet, och ett gott exempel på den rastlöse
äventyraren som lätt försummar inre sanning
och verklighet för en ofta flyktig skönhet.
Det var den tidigare uppfattningen av
begreppet konst som började gå sin upplösning
till mötes under ismernas årtionde. Redan
dessförinnan hade Fart pour Fart gjort
mycket för att bryta sönder de traditionella
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
