Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från dadaism till surrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN DADAISM TILL SURREALISM
perspektiven. Nu fanns det till slut ingen
principiell skillnad (frånsett signaturen)
mellan en skulptur av människohand och en sten
som havet slipat (jämför Brancusi), mellan
en dikt och en tillfällig ordsammanställning
utan egentlig författare. Konstnärens roll
blev (utanför marknaden där hans namn var
gångbart) mer och mer oviss, konstens
uppgift mer och mer obestämd, konstnärskapet
ett osäkert hantverk, en meningslös lyx, ett
slags sysslolöshet på samhällets bekostnad
som förr eller senare måste driva de
samvets-ömmare till tvivel på sig själv.
Många försök gjordes att begränsa lavinen
och finna en ny norm, ett nytt värde för det
i konsten tillåtna. Man sökte förklara vad
som egentligen menades med det hela, men
gjorde det nästan alltid i ord som ingenting
förklarade. De olika skolornas manifest är så
gott som oläsliga nu. De innehåller mestadels
pretentiösa, teologiska försök att finna eller
frambesvärja en ny konstmoral, att hämma
och inskränka det nya i vissa estetiska
sche-mata. Diskussionen rör sig nämligen alltid
om estetiska värden och går sällan direkt till
roten och upphovet för konsten: människan.
Konstverket betraktas fortfarande mer eller
mindre som ett ting i sig och konsten adlas
till självändamål.
Man kan alltså knappast tala om någon
verklig renässans utan snarare om en
högkonjunktur som möjliggjort en hittills okänd
estetisk lyx, en febrilt ökad förbränning av
gammalt blod. Nya idéer saknas i de allra
flesta fall, möjligen kan man spåra en
djupare underström, en förkänsla av att
någonting nytt skulle kunna hända.
Med dadaismen når förvirringen sin
höjdpunkt i de mest avancerade linjerna, men
samtidigt börjar underströmmen tränga upp
till ytan. Dadaismen slutade en mening i
konstens historia och började en ny.
Långtifrån att lancera något nytt mod på
mark
naden blev den i stället en protest mot alla
ismer, en kulturparoxysm som banade väg för
nya tänkesätt, ett sammanbrott av samma
slag som då en storfinansiell institution går
under eller en valuta deprecieras: en
förtroendekris.
Dadaismen såg dagens ljus i krigstidens
kosmopolitiska Schweiz, där pacifister,
revolutionärer och hemlösa intellektuella av alla
slag hade samlats i brokig blandning.
Rörelsens upphovsmän och första anhängare blev
rumäniern Tristan Tzara, elsassaren Hans
Arp samt tyskarna Hugo Bali och Richard
Huelsenbeck. Program fanns inget, bara en
stor och gemensam leda vid alla program.
Namn fanns heller inget men lär enligt
sägnen på enklaste sätt ha anskaffats med
hjälp av en papperskniv som på måfå stacks
in i en Larousse. Där hittade man ordet:
Dada, häst på barnspråk, fam. fix idé.
Det nya namnet accepterades och vann
allmänt gillande.
Krigets genomgripande omvärdering av
alla värden runtomkring disponerade kanske
sinnena för en viss nihilism. Det var inte
bara materiella gränser som utsattes för
påfrestningar. Kriget sköljde bort de gamla
ideologierna eller överdrev dem,
underminerade moralen, moderniserade med teknikens
hjälp världen och gjorde alla till kugghjul
i en stor och meningslös maskin. Dadaismen
var ett av den stora kulturneurosens symtom,
en konstnärskommun, ett konstnärsupplopp
mot esteticismen, konstpolitiken,
konstindu-strialismen. Om konsten var självändamål var
den meningslös och alltså kunde likaväl
meningslösheten lanceras som konst. Och
dadaisterna satte meningslösheten,
innehållslösheten, programlösheten på sitt program.
De protesterade mot alla, sig själva
inbegripna. De tvivlade till och med på tvivlet.
Med den systematiska skandalen som vapen
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
