Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från dadaism till surrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
Den nya rörelsen debuterade i
”Littéra-ture” med rundfrågan ”Pourquoi
écrivez-vous?”, varför skriver ni? Redan
formuleringen antyder ett visst avstånd från
dadaismen, som för en sådan fråga knappast hade
haft något svar. Här gällde det utan tvivel
allvar: att få veta om någon av de svarande
hade någon giltig orsak att skriva, något
verkligt mål atl arbeta för. Troligen hade
redaktionen redan sin bestämda uppfattning
som den önskade jämföra med andras.
Förklaringen kom år 1924 med det första
surrealistiska manifestet, utarbetat av André
Breton. Det är delvis dunkelt, betecknande
är framför allt det starka ockulta draget, men
det innehåller redan huvuddragen av
surrealismens teoretiska och praktiska program.
Det undermedvetnas betydelse som
inspirationskälla påpekas och understrykes med
exempel. Författaren ställer sedan frågan:
om vi inom oss äger en okänd makt, ett okänt
liv av en sådan intensitet och styrka att det
oss ovetande i hög grad bestämmer våra
handlingar och plötsligt kan kasta förnuftet
ur sadeln, är det inte då skäl att helt ge sig
hän åt detta liv, om också bara för att pröva
i vad mån det omgestaltar oss? Han vill låta
konstnären skapa och människan leva
obe-hindrad av alla moraliska, estetiska eller
logiska fördomar. Han vill omstörta
människan, ge all makt över henne åt krafter som
förut varit undanträngda, åt själens
undertryckta, proletära element som tidigare bara
kunnat göra sig gällande i drömmen och van-|
sinnet. Breton, som läst och lärt av Freud,
skiljer sig som synes inte obetydligt från
psykoanalysen när det gäller själva slutmålet.
Psykoanalysen vill skapa en medveten
människotyp som i varje fall inte
grundväsent-ligt avviker från den nuvarande, surrealismen
vill däremot förvandla människan till en
annan varelse. Psykoanalysen vill omskapa,
surrealismen omstörta människan. Och ur
denna kontrast kan man ana sig till en
ytterligare. Den analytiska rörelsen, vars
ideologiska moment ändå är tillräckligt starkt för
att den skall kunna befatta sig med andra
än medicinska frågor, har, fast många av de
reformer den förordar praktiskt taget är
ogenomförbara under nuvarande
förhållanden, endast på ett mycket ofullständigt sätt
tagit social ställning. Surrealismen deklarerar
däremot öppet sin färg och av gruppens
medlemmar torde mycket få för närvarande vara
icke-kommunister.
Att näAnare ingå på en kritik av
surrealismens ovan berörda förhållande till
psykoanalysen vore ganska lönlöst eftersom båda
riktningarna måste betraktas som
inkommensurabla. Psykoanalysen är även i sina
högtidligare ögonblick bunden av vetenskapliga
åskådningssätt, surrealismen däremot raka
motsatsen. I varje fall är det felaktigt att
uppfatta den som en isrn, vars huvudsakliga
förtjänst är att ha gjort drömmens värld
tillgänglig för konsten. Surrealismen är snarare
ett ideologiskt system, som visserligen på
många viktiga punkter undandrar sig all
objektiv bedömning men i varje fall är starkt
nog att bilda underlaget för en livsåskådning.
För de surrealister som lever enligt sin
övertygelse blir livet en dröm, ett viljelöst,
sömngångaraktigt, nästan ockult upplevande av
det undermedvetna, en det undermedvetna
handlandets religion, i vilken historiens stora
sinnessjuka genier dyrkas som
helgonmartyrer: filosofen Marquis de Sade,
guldmaka-ren Flamel och flera av dessa egendomliga,
nästan kriminella diktargestalter som
romantiken framfödde och även den svenska
litteraturen kan visa prov på. Hit hör Arthur
Rimbaud, vars liv med sin våldsamma rikedom
på kontraster blivit ett ideal för alla dem
som hyllar det intellektuella äventyret. Hit
hör också Isidore Ducasse, som under
pseudonymen Comte de Lautréamont år 1868—69
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
