Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från dadaism till surrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN DADAISM TILL SURREALISM
skrev sina säregna ”Chants de Maldoror”, för
att sedan försvinna under Pariskommunen.
Detta senare verk är av särskild betydelse
därför att det sannolikt i högre grad än andra
tillkommit under den form av trans som
sedan blivit utmärkande för ”den
surrealistiska metoden”. Redan år 1919 hade Breton
börjat experimentera med ett slags automatisk
skrift, ett slags skriftlig självanalys. Vid
genomläsningen av de första resultaten blev
han förvånad över att finna dem
omedel-barare, rikare och friare från allmängods än
den medvetna viljedikt han varit van vid. Där
fanns bilder av en irrationell pregnans som
aldrig hade kunnat gå igenom förnuftets
censur. Övertygad om att han stod i direkt
kontakt med drömmens och diktens verkliga
inspirationskälla lät han inte sin upptäckt
falla utan fortsatte att tränga djupare och
djupare ner i det schakt han öppnat.
Den period i surrealismens historia som
kallas sömngångartiden började. I Nadja ’
skildrar Breton hur de första surrealisterna
plötsligt trädde i förbindelse med honom.
Okända människor tilltalade honom ute på
vägarna och på en gata mötte han mediet
Nadja som ett levande sändebud från de
hemlighetsfulla makter med vilka han trodde sig
stå i förbindelse. Alla rörde sig som i en
dröm och talade som i en dröm: allting
omkring dem tycktes bära på underförstådda
meningar och över allting vilade en
infernostämning, men fri från strindbergska
skuld-och försoningskänslor, en infernostämning
som gjorde dem delaktiga i ett öververkligt
under, i en hemlighetsfull invigning, i en
osynlig nattvard.
Från denna tid härstammar den ”tro på
drömmens allmakt” som det första
manifestet omtalar, och på denna tro vilar den
surrealistiska övertygelsen.
Man kan alltså tala om en surrealistisk
övertygelse, och denna övertygelse har visat
sig vara ett starkare band än dadaismens
kollektiva förstörelsefeber. Dadaismen var,
om uttrycket tillätes, ett intellektuellt
till-fällighetsarbete där huvudsakligen
destruktiva och negativa element kom till sin rätt.
När platsen väl var röjd byggdes
surrealismen upp sten för sten och står nu fastare
än någonsin. Något av det gamla materialet
ingick i den nya byggnaden: liksom
dada-isterna har surrealisterna med förkärlek
begagnat skandalen som medel att oroa sina
motståndare.
Helt utan slitningar har rörelsens
utveckling emellertid inte kunnat fortlöpa. Under
loppet av år 1929 utbröt en kris som slutade
med att ett betydande antal medlemmar
exkommunicerades. Krisens orsak torde, utom
olika personliga skäl, ha varit de uteslutnas
samfällda vägran att finna sig i Bretons
anspråk på oinskränkt diktatur. Vid denna
tidpunkt trodde man allmänt att rörelsen var
på upphällningen och att krisen fullständigt
skulle spränga den. Breton såg sig föranlåten
att offentliggöra ett andra surrealistiskt
manifest, som rekonstituerade gruppen, vars kärna
fortfarande utgjordes av hans personliga
vänner från ”Littérature”.
Manifestet, som publicerades i tidskriften
”La revolution surréaliste” (numera ”Le
sur-réalisme au service de la revolution”),
verkar mindre utarbetat än det föregående och
innehåller, utom rikligt tilltagna polemiker,
knappast någonting nytt. Däremot återfinner
man i klarare och medvetnare ordalag de
grundsatser som var bestämmande för det
första manifestet, bland annat fordrar
författaren uttryckligen ”diktens genomgripande
omvandling till en ockult konstart”. Från
denna rekonstitution, som tillförde rörelsen
nya medlemmar, bland andra Tristan Tzara,
går utvecklingen raskt framåt och förvandlar
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
