Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGH WALPOLE
utställning. Förläggarna hade sina stånd.
Där fanns ett rum med sällsynta böcker, ett
annat med moderna manuskript, och en serie
av forna best sellers. Tre gånger om dagen
höllos föredrag av författare, som samtidigt
passade på att sälja sina böcker till
närvarande beundrare. Det märkliga var att
allmänheten kom tillstädes i stort antal
ungefär som om det varit Greta Garbo som visats.
1 stället funno de Beverley Nichols, men det
föreföll som om de inte voro besvikna.
Hösten har icke varit särskilt givande
i fråga om litterära upptäckter. De största
framgångarna ha inregistrerats av precis de
böcker som man väntat. Churchills
”Marl-borough”, Lloyd Georges memoarer, Virginia
Woolfs ”Flush”. Galsworthys postuma roman,
Sadleirs ”Blessington d’Orsay”, samt en
roman av en ny författare om vilken jag
strax skall tala. Personligen har jag
dessutom haft behållning av Yeats’ nya dikter,
Edens Tribulations of a Baronet” och Mazo
de la Roches fjärde Jalnaroman.
Man har kunnat lägga märke till att det
varit mycket få experiment i vad man skulle
kunna kalla James Joyce-genren. Sir Arthur
Quiller-Couch avfärdade i en intervju på sin
sjuttioårsdag de yngre romanförfattarna med
en lätt föraktfull gest, förklarande att de
skriva om betydelselösa sensationer i
köksregionerna. Jag fruktar att han inte läst de
yngre romanförfattarna. De .betydande bland
dem äro nästan utan undantag romantiker:
John Collier, Louis Golding, Margaret Steen,
Leonard Strong, Arnot Robertson, Philip
Lindsay, Mary Butts. Det vill säga inte
romantiker av förkrigstyp, de äro mystiker
och förvandla den gamla realismen till
fan-tasifylld dikt. Därmed är jag framme vid
mr Hutchinson, vars ”Unforgotten Prisoner”
är årets bästa debutroman. Det är kanske
inte helt och hållet en debutroman, men det
är Hutchinsons första betydande bok. Efter
vad jag hört är han ännu inte fyllda trettio,
och hans begåvning är mångsidig. Hans
roman är också litet ojämn, litet för lång
här och var, en smula melodramatisk, men
den är stark, ursprunglig, gestaltskapande
och spännande att läsa.
Så har det gjorts ännu ett försök, denna
gång i Daily Telegraph, att jämföra samtida
författare med äldre tiders. Någon
framkastade, att ingen numera läser de författare
som lästes för fyrtio år sedan, och att ingen
om femtio år kommer att läsa dem som vi
nu läsa. Nå ja, för fyrtio år sedan läste man
Shakespeare, Keats, Hazlitt, Jane Austen,
Dickens. Och i dag läser man dem alltjämt.
Om femtio år kommer man att läsa Yeats,
Lawrence, Wells, Housman, George Moore
och Virginia Woolf. Andra också torde man
väl kunna säga, men det räcker med dessa
till att börja med. Ett underligt fenomen
just nu är att antingen folk läser böckerna
eller inte, så äro de ständigt nyfikna på att
läsa om dem som skriva dem. Systrarna
Bronte ha figurerat i varje engelskt hem och
det har utkommit långa, väl dokumenterade
biografier om andrarangsförfattare såsom
Henry Kingsley, Wilkie Collins, Bulwer
Lytton. Osbert Sitwell sade häromdagen i en
artikel riktad mot Galsworthy, att ingen
längre har lust att läsa om forna tiders
säll-skapsvanor och kuriositeter. Men det är ju just
vad de i själva verket tycks älska. Den tiden
kommer, när åttiotalet ligger så långt borta,
att de första volymerna av ”Forsytesagan”
komma att betraktas som dokuinent av
utomordentligt intresse och värde.
Och så har året 1933 fogat sin länk till
den engelska litteraturens kedja. Välkomna,
ni 1934 års nya författare!
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
