Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Knut Hamsuns nya roman - Anmälda böcker - Knut Hamsun, Men livet lever
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sin stams hedersbegrepp. Så ger författaren
överhuvud med ett mer oberört sinne än förr
rättvisa åt sina figurer; de framträda
synnerligen klart som sammanväxta med sin miljö,
som skott ur dess naiva psykiska massa.
Men särskilt bedårande skildras den naiva
hederligheten. Härlig är i sin självklara
och envetna rättrådighet den gamla driftiga,
ordentliga Pauline, Augusts förra hustru,
som under tjugu år troget förvaltat hans
lotterivinst, utfallen efter hans rymning,
sedan hon betalat alla hans skulder, och som
kommer nedresande till Segelfoss för att
lämna honom den. Om en viss Davidsen, som
uppsäger sin plats i banken, emedan han
inte kan godkänna Augusts vanvettiga uttag
av sin förmögenhet, heter det: Märklig man
för resten och märklig familj, här gick de i
vår tid med en inre röst inom sig, ett litet
kuriosum, som de kallade samvete. De hade
fått litet kläder på sig och var nöjda.
Konsuln hade inte lärt något om detta i sina
utländska skolor, men det föreföll vara en
realitet.’
Den främsta egenskapen hos Hamsuns bok
är dock den sällsynta och stora gåva, som
heter den gestaltskapande fantasien. Hamsun
har ett slags mystisk förtrolighet med sina
figurer: det är ett kraftfält omkring dem,
som gör att man fängslas och kvarhålles, och
man blir så bekant med dessa människor som
om man i år hade levat bland dem på denna
avlägsna plats. Han känner så väl sina
figurer, att han kan skämta med dem. Man
frågar sig om inte humorn är en stämning
för den gestaltskapande fantasiens vilotimme
efter ett lyckligt utfört verk. I livet kan
man först riktigt skämta med människor,
som man mycket väl känner, och så går
Hamsuns ande omkring bland sitt folk, ser
in i personernas hjärtan, känner deras
fantasier, uppfattar deras tal, tonfall och hållning
och belyser dem med raljeriets värmande sol.
Ingenstädes tvekar läsaren och tvivlar,
ingenting finner han osannolikt av vad denna
illusionist uppdukar.
Det främsta vittnesbördet om denna
skapande fantasi i romanen är huvudpersonen,
den mångkunniga äventyraren August. Del
är en absolut originell figur. Han är så
originell, att icke blott kritikern helst avstår
från att söka karakterisera honom utan till
och med Hamsun själv kommer till korta,
när han ibland teoretiserar över honom. Det
är nämligen icke alldeles träffande, när
Hamsun ibland vill göra honom till representant
för den utåtvända, rastlöst verksamma,
flyktiga och därför ofruktbara tiden. August är
mycket roligare än den så beskaffade tiden,
och man förstår bättre konsulns trevnad att
ha i sin tjänst denne gamle mångförfarne
”Altmulig”, en person med vilken han kunde
tala om ting på sjö och land och vars ögon
hade sett så otroligt mycket av ”människor
och fåglar och handel och mästerverk och
träsorter och fjällkedjor”.
Det ligger ett ofantligt avstånd mellan
Hamsuns debutroman ”Svält” och hans ålders
romaner. Den stora episka begåvningen
framträdde hos honom först vid passerandet av
femtioårsgränsen. En sådan ny utveckling av
ett redan glänsande författarskap är ytterligt
sällsynt. Den lidelsefulla subjektivismen hade
tidigare hämmat en del av Hamsuns episka
begåvning. När den lättade, framstod en ny
diktare av ett bredare och även ljusare lynne
än det som uppenbarat sig under hans
för-fattarbanas första tjugu år.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
