Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Ronald Fangen - Anmälda böcker - Ronald Fangen, Duell; En kvinnes vei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
Ronald Fangen: Duell. Översättning från norskan av S. J. S. Bonniers.
6: 75.
Ronald Fangen: En kvinnes vei. Gyldendal Norsk Forlag 1933.
Recenserade av SVEN R 1 N M A N
Den betydande romandiktningen i alla
länder sysselsätter sig sedan åratal tillbaka
med skillnaden mellan människans
egenskaper och hennes verkliga situation, mellan
vad hon synes vara och vad hon är. Hur ser
det ut i en människa, som är högmodig eller
högsinnad, blyg, supig eller grälsjuk, och
varför är hon det? Tidigare har mestadels
bara utsidan, den glada, pittoreska eller
sorgliga, återgivits. Nu återges stundom bara
insidan, den osammanhängande, oartikulerade,
töckniga. De betydelsefulla och bestående
resultaten uppnås som vanligt på syntesens
väg, då åskådligheten förenas med djupet, då
gestaltskildringen lockar oss till det
(skade)-glada igenkännandets leende men samtidigt
till den motvilliga självrannsakans rysning.
I Sverige har det på denna linje skapats
åtminstone ett verk med det obestridligt
genialas prägel: Hjalmar Bergmans ”Chefen
fru Ingeborg”. Till elitgruppen i Norge hör
Ronald Fangen, vars sista roman också
handlar om den kvinnliga chefen för en
stor modeaffär, hennes storhet och
förnedring.
Fangen slog igenom som en betydande
skandinavisk författare med sin 1932 utkomna
”Duel”, i höst översatt till svenska (elegant
och ledigt, så bra man kan begära, men det
är nu en gång så, att en konstnärlig norska
även i den bästa översättning ohjälpligt
förlorar något av sin bouquet, samtidigt som
den ju för en bildad svensk är lättillgänglig
i original). Han kan faktiskt påminna om
Hjalmar Bergman i sin förening av yttre
realism och inre analys, men olikheterna
ligga i öppen dag. Fangen vore inte en son
av sitt allvarliga land med dess allvarliga
litterära tradition, om han inte också vore
något av en moralist och förkunnare. Hans
personer få ibland en något överraskande
benägenhet att åkalla Gud och avlida i tron
på sin Frälsare. Det ljusa och själsfina kan
också bli en aning för prononcerat. Det är
lättare att åskådliggöra, varför en misslyckad
man är misslyckad än varför en stor man
är stor.
Vi se det så tydligt i ”Duel”, denna
spännande historia om den vänskaps- och
hatfyllda tvekampen mellan Aladdin-Røiter,
berömd och förmögen statsrättslärare, och
Noureddin-Hallem, förgrämd provinsialläkare
och självmördare. Bokens centrala och
dominerande, ja, fascinerande porträtt är utan
tvivel Hallem, vars kusliga själsliv gradvis
avslöjas för oss, från de första obehagliga
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
