Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ragnar Jändel, Malört, anmäld av Hjalmar Gullberg - Albert Viksten, Skogen sjunger; Gunhild Haller-Augot, Cantilena, anmälda av Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Malört
Ragnar Jändel: Malört. Tiden. 3:50.
”Längtan, besvikelse, bedövning” — så
analyserar Ragnar Jändel innehållet i den
mal-örtsbägare, om vilken hans diktsamling
handlar. Han dricker denna gång stjärnornas skål
i bitter malört.
Det är inte längre den ungdomliga längtan
till liv och dåd, som det här är fråga om.
En längtan av annan art, ett slags definitiv
hemlängtan efter alla mörka och farliga
upplevelser har gripit poeten. Och i ett av de
vackraste poem han skrivit, skildrar han sin
längtans ort:
Jag längtar hem — hem till en kyrkogård
som jag har kär. Det blommar, blommar där.
Den ligger över havet, högt och fritt,
sällsamma sånger sjunger vinden där.
När jag i dödens famntag låg en stund,
så mycket kärt blev då begravet där.
Nu sjunger havet alltid nedanför
om allt som dog och ändå aldrig dör.
Trots allt det sjunger, blommar vackert där.
Det liv på vilket han blickar tillbaka, har
lämnat besvikelse som resultat. Han kände
sig en gång ”född till predikare, till att bära
facklor för mänskligheten”. Men nu prisar
han i en hyllningsdikt sin lilla syster som
fick lunginflammation och dog: så slapp hon
se all vämjelighet som han själv måste se,
därför att han var starkare och orkade leva.
Av det gamla barndomshemmet, vars
fattigdom en gång var pittoresk och fotograferades
av gymnasister och kulturtanter, återstår bara
en hög ruttnande plank. I det blekingska
barndomslandskapet, vars blommor och
människor Jändels tidigare lyrik så fint besjungit,
har han nu mest sinne för de dystra
ödetomterna,
där malörten sluter upp över förgätna gångstigar.
1 år av hjälplöshet och glömska har
diktaren varit den slutliga bedövningen nära. Det
är den upplevelse som ligger bakom hans
nya bok. Han har känt dödens grepp om sin
strupe. Återvänd till livet är han full av
erfarenheter för vilka det bland människorna
inte finns några ord:
Vi som stått ytterst vid gränsen
och rört vid dödens hand,
vi äro ej som andra.
Vi bära en hemlighet.
Då andra tala om sjukdom och död,
vi sitta tysta bland dem.
Det är som i botten vi druckit allt
men ha inga ord för det.
Ragnar Jändels nya dikter tala om sjukdom
och nöd, grämelse och desperation. Det kunde
blivit en beklämmande bok. Men så är inte
fallet med ”Malört”. Ingen läsare skall undgå
att tjusas av denna melodiska och visionära
lyrik, som bäst kan karakteriseras med
poetens egna ord:
Trots allt det sjunger, blommar vackert där.
Hjalmar Gullberg
Versnovell och visa
Albert Viksten: Skogen sjunger.
Bonniers. 6: 50.
Gunhild Haller- Augot: Cantilena.
Wahlström & Widstrand. 7:—.
Albert Viksten sjunger de norrländska
skogarnas sång i en diktbok, som trots att den är
tvåhundrasjutton sidor stark verkar nästan
uniformt helgjuten. Det förhåller sig med de
tusentals enstaka versraderna i den som med
tallarna i skogen: tagna var för sig sakna de
personlig ton men gemensamt, som samling,
åstadkomma de ett enkelt och samfällt brus.
Man kunde frestas att kalla ”Skogen sjunger”
för kollektiv poesi, om inte alla moderna
slagord hade gått så illa ihop med Albert
Vikstens starkt traditionsbundna lyriska stil.
Boken består av aderton dikter; de enskilda
poemen äro alltså i medeltal tolv sidor långa.
Varav framgår att det här inte är fråga om
lyrik i trängre bemärkelse, sådan som brukar
benämnas centrallyrik. Albert Vikstens talang
är renodlat episk. ”Skogen sjunger” kan
närmast betecknas som en novellsamling på vers
ined motiv från Norrland. Den skildrar
landskapet, dess människor och deras arbete. Den
har samma egenskaper som Vikstens
prosaböcker: naturlighet och vederhäftighet. Hans
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
