Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Albert Viksten, Skogen sjunger; Gunhild Haller-Augot, Cantilena, anmälda av Hjalmar Gullberg - A. Corréa d’Oliveira, Dikter i urval, anmäld av B. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vers har bevarat doften av kåda, pors och en
och ekot av tjädertuppens spel och
lommar-nas skri — men med den norrländska
vildmarks- och rallareromantik, som ännu för ett
årtionde sedan florerade i vår litteratur, har
Albert Viksten ingen befattning (han
tangerar genren endast i det föga lyckade poemet
”Varg i veum”). I cykeln ”Fäboden” vill han
definitivt göra slut på lögnen om
romantiken på fäbodvallen. I det sammanhanget
begagnar han tillfället att framlägga sin
poetiska programförklaring:
prosan, livets must och möda, är lyrikens rälta moder,
far och broder.
Det är Albert Vikstens konstuppfattning, ett
följdriktigt resultat av hans erfarenhet. Att
sentensen skulle ha någon allmän giltighet, är
nu inte så säkert. Lyriken har också djupa
källor som inte ligga inom vardagens och den
yttre verklighetens domäner.
Från drömmens och fantasiens värld
härstammar tonen i Gunhild Haller-Augots
”Can-tilena”. Det är tydligen en litterär amatör
som skrivit dessa musikaliska poem på några
få, i regel orimmade rader. Föga lyckad är
en grupp bibliska motiv, men i denna
avdelning får läsarens öga rik kompensation i de
utomordentliga träsnitt av Pär Siegård som
illustrera boken. Författarinnan tycks bäst
vara sig själv i några dikter av samma typ
som C. J. L. Almquists ”Songes”, till synes
formellt konstlösa rader som kunna verka
egendomligt suggestiva. Man kan nämna ”Visa
från Kaukasus”, ”Kosmologisk
hembygds-kunskap” eller dikten om
”Mangankunjer-kuhja”, som i urtidsnatten med sin stenkniv
klyver den sovande androgynen i man och
kvinna:
Så har jag sovit med dig
i rosiga morgondimmor
när jorden var ung och varm.
Men Mangankunjerkunja kom
gammal som sol och måne
med stenkniv i hand.
Det kan inte förnekas att denna debutant
är en ursprunglig fantasibegåvning. Hon
skapar myter. Och hennes myter ha ofta mening
och idé. Hjalmar Gullberg
En portugisisk
nationalskald
A. Corréa dOliveira: Dikter i urval.
Tolkningar av Karl August Hagberg.
Fritzes. 3:50.
Bortsett från en respektfull men föga
intim kännedom om Lusiadernas författare, har
den som skriver dessa rader intet som helst
förhållande till portugisisk litteratur.
Sannolikt delar han denna brist med den bildade
svenska publikens stora flertal. Så mycket
tacknämligare är därför Karl August
Hagbergs bemödande att göra oss bekanta med
det moderna Portugals, enligt översättarens
vitsord, främste lyriker, Antonio Corréa
d’Oliveira.
d’Oliveiras diktning betecknar —
fortfarande enligt Hagberg — ett uttryck för
nationell självbesinning och ett återknytande
till en folklig och klassisk tradition. Också
Portugal har varit tummelplatsen för en ny
lids alla litterära experiment. Mot den
extrema modernismens avarter, dess epileptiska
kramp eller hysteriska affektation, företräder
d’Oliveira de enkla och sundå känslorna. Han
skriver om jorden och bygden, om barnet och
bonden, om brödet och vinet, han prisar
fosterlandet, förhärligar äktenskapet och hyllar
kvinnan — hyllar är det adekvata ordet. Hans
repertoar är mångskiftande, hans form
griper över de sydländska versslagens hela
register. Det mesta är vackert, trohjärtat och
sympatiskt men ganska allmänt. d’Oliveira har
en förkärlek för legitima poetiska ämnen och
en lätthet att besjunga det mångbesjungna,
som kan jämföras med Victor Hugos. Han
reagerar ögonblickligen med sonor vers för
allt som är ädelt och sublimt. Hagberg talar
om rikedomen hos hans bildspråk. Det kan
så vara, att detta är yppigt nog. Men det
saknar egendomlighet. Det är sammansatt av
metaforer, som hittas på allfarvägen. Jag tror,
att det i hela denna samling knappast finns
en enda dikt, som icke är en aning banal.
Och man har ingen anledning att skriva ett
dylikt intryck på översättarens konto. Att
avgöra om tolkningen är trogen, det undandrar
sig visserligen anmälarens kompetens. Men
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
