Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - A. Corréa d’Oliveira, Dikter i urval, anmäld av B. M. - Hans Botwid, Nedtystat, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han har en bestämd känsla av att detta är
fallet. Och även om en sådan känsla kan vara
bedräglig, förefaller Karl August Hagbergs
namn som en fullgod borgen. Den svenska
språkformen är alltigenom korrekt och fast
hamrad. Det är säkerligen denna poesis egen
andliga halt som icke har den rätta
kostbarheten.
d’Oliveira hör till de utpräglat extensiva
skalderna. Och som alltid, när det gäller
diktare av denna typ, gör man dem orätt, om
man allt för mycket bygger sitt omdöme på
en granskning av deras enskilda poem. Man
bör låta deras produktion verka som helhet.
Tillämpar man en sådan metod också på
d’Oliveiras lyrik, sådan den framträder i
Hagbergs rikhaltiga urval, skall man onekligen få
intrycket av ett visst blommande överflöd.
Det är ingen koncentrerad drog, ingen tung,
dövande essens d’Oliveira pressar ur sina
erfarenheter utan ett oskyldigt lantvin eller
en ciderliknande dryck, som är föga rusande
men har sin verkan därav, att den flödar så
ymnigt. B. M.
Nedtystat
Hans B o t w i d: Nedtystat. Norstedts. 5: 75.
Vad man framför allt saknar i den unga
svenska romanen, är de stora linjerna och
de vida perspektiven. Vi lida uppenbarligen
ingen brist på berättartalanger, men den epik,
som så behändigt serveras vår och höst, bär
i nio fall av tio onekligen ett drag av
instängdhet och småskurenhet. Det kan gå så
långt att man vid konfrontationen med allt
detta romangods gripes av en ivrig önskan att
se någon av dessa unga förlyfta sig på en
större och tyngre uppgift: i bästa fall skulle
resultatet av ett sådant företag kunna bli en
torso, som det till omväxling med
åskådandet av alla prydliga och prudentligt
hopknåpade statyetter vore hugnesamt att se. Nu får
man i de flesta fall nöja sig med en ängsligt
begränsad uppgift, en försiktigt
utportione-rad realism, som skyggt väjer för allt som
inte hör vardagen och det närmast liggande
synfältet till. För all del: där denna
vardags-skildring är sann och äkta, har den självfallet
sin givna och ingalunda oviktiga mission att
fylla. I den medvetna och självpåtagna
begränsningen ligger ju också en styrka, och’
den samvetsömhet, som yttrar sig i att inte
hoppa över skaklarna, pråla med lånta
fjädrar eller ge sig ut på det djupa vatten, där
ens simkonst obönhörligen skulle komma till
korta, är ju också en högst tilltalande
egenskap. Detta hindrar inte, att mycket av ung
svensk prosa kan aktualisera sådana
invändningar, som Heidenstam på sin tid framförde
vid sin attack mot åttiotalets
skomakarrea-lism.
En flyktig bekantskap med Hans Botwids
senaste roman med den symboliska titeln
”Nedtystat” — det är den andra romanen i
hans författarskap: den första hette ”Värna”
— kan åstadkomma reflexioner över själva
motivets bärkraft. Det är likväl något som
räddar Botwids böcker, vilka alltid äro
omutligt sanna och fullkomligt äkta, från
beskyllningen för att tillhöra den art av realism,
som Heidenstam avsåg med sin speglosa. Det
är hans poetiska intuition, hans lyhördhet för
vad som sker i det tysta, i det inre.
Huvudvikten i hans böcker är inte förlagd till
utanverk och accessoarer, trots att han inte heller
brister i sådant som ger en själsskildring
verklighetsunderlag, stomme och stöd.
Romanen ”Nedtystat” är en skildring av
biblioteksfolk, närmare bestämt sådant
biblio-teksfolk som har sju timmarg
bokutlånings-arbete om dagen och något över 197
(etthundranittiosju) kr. i månadslön.
Biblioteks-atmosfären är väl träffad, miljön på kornet
tagen. Tysta tragedier och komedier utspelas
i denna miljö, små tragedier, grå tragedier,
vardagskomedier: en inte längre helt ung
bibliotekskvinnas häftiga och krampaktiga
men — sådant händer — obesvarade böjelse
för en ungdomlig adept; gamla mödrars
senilt egoistiska tyranni över döttrar, som
längta efter bosättning, luft under vingen
och frihet under ansvar. Sådana
förhållanden och sådana händelser — de ha hänt
gud och hela världen — förstår Hans
Bot-wid att skildra med öm och medkännande
inlevelse. Han har blicken öppen för sådant,
och han har en poets intuition. Det är
egentligen endast en episod i Botwids bok,
som inte verkar med sanningen, med
verklig
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
