Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Botwid, Nedtystat, anmäld av Johannes Edfelt - Hertha Odeman, Erna, John och Dora, anmäld av Margit Abenius - Harald Beijer, Guds ogärningsman, anmäld av G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
heten överensstämmande, och det är,
betecknande nog, en att man så må säga yttre
händelse, en scen, en situation: några glopars
attack mot bokutlåningsdisken för att
förskaffa sig enligt deras mening av personalen
dem obefogat undanhållna detektivromaner.
”Vem som helst kan när som helst göra vad
som helst”: det var ett ord, som i Hjalmar
Bergmans värld var sant, ägde mening och
innebörd. I Hans Botwids värld gäller inte
en sådan sats. Hans värld är
vardagsmänniskans värld, närmare bestämt stockholmarens
värld år 1933. Där stormar man inte
bokdiskar på ett aktat och välorganiserat
bibliotek för att med våld förskaffa sig den
stimulans, en detektivroman för några kan
innebära. Nej, där händer det inga sådana ting,
men där händer eller kan hända sådana ting,
som Hans Botwid i övrigt har att berätta om
och med sådan finhet, ömhet och
sanningskärlek vet att återge. Johannes Edjelt
Enrum slä genhet
Hertha Ode man: Erna, John och Dora.
Bonniers. 5: 50.
De gamla 1700-talskritikerna hade i sitt
begränsade, men numera sobert verkande,
förråd av recensentglosor ett älsklingsord ”eld”,
varmed de betecknade den centralt
konstnärliga förmågan att få ämnet och innehållet att
leva. I denna mening har Hertha Odeman
verkligen eld. När hon nu i sin sista roman
lämnat den färgrika skånska miljön
konstaterar man, att hon även utan den har
någonting att ge. Ytligt sett är det en
vardagsble-kare värld, men ingenting som Hertha
Odeman rör vid blir blekt. Det är en
enrumslägenhet med varmt och kallt, högtalare och
otto-man med ”bihang”, där fröknarna Erna och
Dora Larsson, sedermera även John
Andersson, kontorist, utstår livets svidande
sorglighet och tillfälliga trivsamhet. Men den blir
någonting helt och hållet livslevande, och det
trånga utrymmet vibrerar av utstrålningen
från de tre människorna, som slits mot
varandra. Man får dem alla levande klart för
sig i Hertha Odemans naturliga och
individuella talspråk som har så mycket dramatisk
rörlighet i sig: den fina och försynta Erna,
som tyst avlägsnar sig när hennes existens
börjar verka störande, den yngre systern Dora,
ett rart och varmhjärtat fruntimmer, vars
tårar kommer hett och fräscht, och den
röd-lätte herr Andersson, hygglig karl, men föga
passande i ett sjukrum, utan mest till sin
fördel ute i frisk luft, njutande ”ozon och
klorofyll”. — Det är en tragisk historia, en som
alla dagar kan försiggå, men som man av
självbevarelsedrift brukar hålla på behörigt
avstånd. Vad Hertha Odeman får fram är
emellertid, att för den som verkligen upplever
det — ”dem es just passieret” — är det
kännbarare. Hennes medlidande verkar ytterst
känsligt, och som all känslighet uppträder det
inte sällan beväpnat och ger svidande
smärtsamma uttryck för hennes reaktion mot det
bittra och grymma. Det finns också humor
i boken och en glimt av godhet, Pinnebergs
och Lämmchens godhet, som gör tillvaron
uthärdlig, tidvis åtminstone.
Margit Abenius
Guds ogärningsman
Harald Beijer: Guds ogärningsman.
Norstedts. 4: 25.
Det finns en berättelse som Harald Beijers
debutroman tydligt erinrar om: det är Kleists
Michael Kohlhaas. Men Beijers bok är fullt
självständig, och antagligen föreligger ingen
påverkan, inte ens en omedveten: likheten
förklaras väl helt enkelt av att båda böckerna
handla om en central mänsklig angelägenhet.
Det är längesedan man läste en så bra svensk
debut.
Den tilldrar sig i gamla tider, och den
handlar om en man som blivit orättvist dömd
till livstids straffarbete. Han är ingen
idealiserad figur, han är en övermodig sälle, som
redan gjort sig skyldig till stöld. Men han
skulle aldrig kommit in i sitt vilda liv, om
den som varit skyldig att ge honom ett
handtag också gett det; och vittnena, som vittna
mot honom, och domarna, som döma honom,
handla alla mot sitt samvete och begå ett
brott. I fängelset bryts hans vankelmodiga
sinne ner, men ett annat växer fram, ett
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
