Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fritiof Nilsson Piraten, Bock i örtagård, anmäld av Georg Svensson - P. V. Enström, Till sista skärven, anmäld av G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
miljön så ny och historierna så dråpliga att
man alldeles glömde att observera hur väl
skrivet alltsammans var. Nu när man känner
sig litet mera hemtam i Piratens värld ger
man sig mera tid till litterära iakttagelser.
”Bock i örtagård” utger sig för att vara
en roman men är snarare en lång novell.
Den handlar om hur den analfabetiske patron
Esping på Gottorp — beläget någonstans
i magtrakten av Skåne — till följd av ett
vad med en svinhandlare beslöt sig för att
bli och också blev kyrkvärd i hemmasocknen.
Och värre bock till trädgårdsmästare har
aldrig funnits. Esping har nämligen mycket
få av de dygder, som man helst ser hos en
Herrens tjänare. Hans enda stora egenskap
är vitaliteten, som tar sig alla de kända
rabelaiska uttrycken. I kyrkan har han inte
varit sedan han blev döpt. Upptakten äger
rum på Hotell Horn i Malmö, där
kreaturshandlarna samlas varje måndag kring det
jättelika smörgåsbordet. Fritiof Nilsson vet
hur ett smörgåsbord skall se ut och hans
gäster veta att göra det heder. Men trots all
uppdukning och punschdrickning vill det inte
bli riktig fart på skildringen, förrän patron
Esping återvänder till sitt Gottorp. Det är
en diktare, eller kanske rättare en målare,
med något av Brueghel i sig, som utfört
bilden av denna gård och dess sällsamma
liv. Där finns festivitas och spökstämning på
en gång. Hustrun går som piga i köket och
niger för mannen, när hon för första gången
blir bjuden att sitta med vid hans bord.
Hennes roll har övertagits av den så kallade
guvernanten, Espings officiella frilla.
Möbleringen är fantastisk: ”en
kvicksilverbarometer spikad på en vacker gobeläng, en
järnkamin framför den gamla, präktiga
ugnen av porslin, två inramade
hingstdiplo-mer flankerande en dyrbar venetiansk spegel,
billiga videfåtöljer på tiger- eller björnhudar,
en förnicklad korkuppdragare skruvad vid
sidan av en gustaviansk byrå”. I denna miljö
sitter Esping och bereder sig för sin
tempeltjänst genom att låta den vulgärblonda
guvernanten spela koraler på rutet kommando.
Nåväl, Esping blir kyrkvärd genom en väl
iscensatt kupp, och har han blivit det skall
han också uträtta vad på en sådan
ankommer. Ty rejäl karl är han. Han inleder den
moraliska upprensningen i trakten genom att
först städa framför egen port. Hustrun får
flytta upp i rummet bredvid hans eget, sedan
han först spikat igen dörren mellan rummen.
Statarungarna kommenderas till uppställning
klockan fyra på söndagsmorgonen för allmänt
dop. Men Espings storverk som kyrkvärd är
ändå giftermålet mellan Vricklund — han
som besegrade hornålen i ”Bombi Bitt och
jag” — och den vackra Elisa. De ha levat
som gifta i elva år och ha fyra barn
samman, men de ha envist vägrat att gå till
prästen. Esping tvingar dem i äkta säng
genom att dels hota dem med vräkning, dels
lova att bekosta bröllopet. Och vilket
bröllop! Som folkupptåg kan det nästan mäta
sig med den berömda skildringen av Kiviks
marknad i ”Bombi Bitt och jag”.
Bröllops-kapitlet är ett virtuosnummer. Det börjar så
stilla med fågelsång och daggig friskhet
kring det lilla torpet där den godmodige,
älskligt halvvridne jätten Vricklund bor med
sin huldresköna Elisa. Så stegras långsamt
tempot och ljudstyrkan medan gården rustas
till fest och spritlagren lossas från Espings
foror för att därefter växa oavbrutet till ett
crescendo, som bokstavligen exploderar, när
bröllopssaluten spränger brudparet i luften
och serveringstältet tar eld.
Jag tror man kan vara ganska lugn för
Fritiof Nilsson Piratens framtid som
författare. Hans område är kanske inte så stort,
men myllan där är djup och bördig. Den kan
bära många skördar än. Georg Svensson
Till sista skärven
P. V. En ström: Till sista skärven.
Norstedts. 5: —.
P. V. Enström lär vara jämtländsk
småbrukare, vilket i så fall är en ära för
småbrukarna och även för Jämtland. ”Till sista
skärven” är den första bok anmälaren har
läst av honom. Man behöver inte läsa långt
i den, innan man förstår att P. V. Enström
är en god författare. Han kan sin sak. Han
sitter inne med en folklig berättarkonst, som
är alltigenom äkta och bra. Det är kraftiga
tag i vad han skriver, det är friskt och
spännande och åskådligt. Det är på en gång lugnt
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
