Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - P. V. Enström, Till sista skärven, anmäld av G. A. - Nils Magnus Folcke, Gartel kommer hem, anmäld av G. A. - Dagmar Edqvist, Rymlingen fast, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och raskt, med rytm och jämn fart, utan
några döda punkter, utan choser: det är som
att lyssna till en muntlig berättare av det
bästa slaget. Vad P. V. Enström skriver
framträder under anspråkslös skylt, men det är
långt bättre, mer hederligt och mer
mänskligt betydelsefullt än åtskilligt som fått bättre
reklam.
Uppslaget till sin berättelse har han hämtat
ur en dombok från 1820-talet: den som för
ordet, den vanskapte läraren, är född 1797.
P. V. Enström känner sina jämtar; man får
genast förtroende både för hans
människoskildring och hans miljöbeskrivningar. Själva
historien rör sig om ett giftmord, en inte
alldeles okänd företeelse på svensk landsbygd
i äldre tider. Det är ingen tillkrånglad
historia, men den verkar så typisk, samtidigt
som den faktiskt är så spännande: anmälaren
läste ut den i ett svep. Den illustrerar så
klart som man kan begära hur hätskt,
stickande hat uppstår mellan folk som pä
något sätt råkat bli kopplade samman i trånga
förhållanden, hur det mal och mal, visar
tänderna, gläfser till, håller inne i språnget, för
att så börja stirra på nytt, tills det en dag
sker något, och det börjar viskas och undras,
och orden gå, och kronans folk håller
utanför dörren. P. V. Enström har kunnat
levandegöra detta och mer till: det är rent förvånande
vilken kraft det kan finnas i hans scener.
Det finns ett visst slags litteratur som i lika
mån kan läsas av litterater och obildade,
professorer och arbetare. Det är sagorna, de
rättframma berättelserna, den breda epiken.
Vi äro kanske många som hysa en särskild
förkärlek för genren: det är en genre där det
inte går att fuska. Författarna som höra dit
kunna vara mer eller mindre betydande, men
sådana de äro, äro de äkta: dugande män,
värda sitt salt och sin plats i första eller andra
ledet. P. V. Enström har rätt att sluta upp;
och ingen i skaran skall protestera. G. A.
Gartel kommer hem
Nils Magnus Folcke: Gartel kommer
hem. Norstedts. 5:—.
Nils Magnus Folcke har kommit långt bort
från sin ungdoms hetsiga lyrik. Hans sista
roman är en mycket allvarsam bok, vittnande
om självprövning och erfarenhet. Det är en
mindre skummande och bornerande dryck,
men vi dricka den hellre. Kanske Folcke, med
all sin produktion bakom sig, rentav kan ha
en framtid som prosaberättare.
Det finns bra saker i boken. Den handlar
om en bonde, en trädgårdsmästare, Gartel
vid namn, som ser hårda år gå över sig, innan
han börjar finna sin väg. Han är en enkel,
stark, elementär natur; och sannerligen får
man inte respekt för det sätt på vilket Folcke
gjort honom levande, fått oss att tro på hans
styrka och hans enkelhet. Det börjar ute vid
fronten, med några intensivt skildrade
krigsscener, då Gartel till självförsvar måste döda
en kvinna; och så går det vidare, med
hemkomsten, upptäckten av hustruns otrohet,
kvällarnas dovhet och tyngd, tramp i lera på
den ensamma gården, tankar som löpa runt,
ord som hänga kvar i tystnaden. Det kommer
till våldsam kris, dagar i fängelse, gröna
gärden igen och stillhet och ro: det slutar
med att Gartel tar till sig pojken, som han
räddade ute vid fronten sedan han dödat
modern.
Det bästa är de berättande partierna: där
ger författaren belägg för att han kan ta
ordentliga tag; och hans teknik är god. De
reflekterande avsnitten stå inte på samma
plan: de snudda ofta vid något en smula
sentimentalt och alltför skirt — den friska
värmen kommer fram mycket bättre där den
är bunden. Med all säkerhet borde Folcke
inrikta sig på att berätta så mycket som
möjligt och nästan avhålla sig från
kommentarer och reflexioner. Det är ett gammalt
recept, vilket vill säga att det är beprövat.
G. A.
En käck flicka
Dagmar E d q v i s t: Rymlingen fast.
Bonniers. 5: 75.
Hjältinnan, Margareta Bramstedt, i
Dagmar Edqvists nya roman, har en viss
benägenhet att i kritiska livskonflikter rymma
fältet, och när boken börjar har hon hamnat
som förestånderska på en lastångare efter en
brådstörtad flykt från hemmet. Trots dessa
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
