Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Torgny Segerstedt, Ur spalterna, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dagligt studium av hans tidning som en sedan
åratal oumbärlig ingrediens i själaspisen kan
i alla fall i hans nyutgivna samling artiklar
från de sista sex åren upptäcka, att
konstansen varit större, än det ytliga betraktandet
funnit.
När Segerstedt så våldsamt uppreser sig
mot nationalsocialismen, så är det mot ting,
som han alltid avskytt. Varför reagerar han
och flera med honom så instinktivt antipatiskt
mot denna rörelse, om inte för att den tycks
förena folkväldets och en- eller fåväidets
värsta avigsidor: det förras mest måttlösa
demagogi med det senares mest hänsynslösa
åsikts- och frihetsförtryck. Ett förhärligande
av och vädjande till massan och
samkännan-det synes gå hand i hand med förföljelse av
den enskilde, den som själv försöker hitta på
vad han skall tycka och tänka. Men det är
mot just dessa tendenser, som Segerstedt alltid
vänt sig med en efter omständigheterna något
skiftande men på djupet ensartad motivering.
Han talar 1927 om friheten som korrektiv mot
folkväldets överdrifter. Friheten är det enda
som ger livet dess värde. ”Under dess
härdande inverkan växa människorna ifrån att
vara endast exemplar av ett släkte. Det är
förutsättningen för att de bliva individer.”
Det är inte ”folkväldet” som sådant Segerstedt
hyllar utan de frihetsideal, vilka av gammalt
förknippats med dess frammarsch och han
skulle säkert inte ha något emot en diktatur,
utövad av en upplyst och intelligent
kraftkarl och med fritt andligt spelrum för landets
övriga ljushuvuden.
Det nyss gjorda citatet leder in på ett av
Segerstedts centrala motiv, kanske det oftast
återkommande. Det är förhållandet mellan
den enskilde och massan, mellan
individualism och kollektivism, ensamhet och
gemenskap. Undertecknad har i en liten studie
häromåret försökt påvisa de
personlighets-förödande konsekvenser den segerstedtska
individualismen ytterst leder till och vill här
inte närmare grubbla över den saken. Det må
endast anmärkas, att denna individualism inte
tycks ha rum för andra iridividualiteter än
den egna. Hela tillvaron är endast
projektioner (ett älsklingsord) av det egna
medvetandet. Resten är tystnad och förintelse. Han
inskärper, att vi dö var för sig, men det
intresserar honom betydligt mindre, att vi äro
hänvisade att leva tillsammans, inte
nödvändigtvis i en svettig, tillknådad massa utan med
andra individualiteter, andra levande
personligheter, som möta och befrukta vår egen. Den
samhörighet han har behov av finner han i
naturen och konsten, i idéerna. ”Det är en
samhörighet, som fordrar ensamhet och
tystnad.” Och än mer: ”En människa som lägger
sitt liv efter den linjen upplever
samhörighetens under i ensamheten och känner
isoleringen, när hon går ut för att i samvaron med
andra förverkliga sina idéer.” Denna i sista
hand kunskapsteoretiskt motiverade
individualism sätter sin prägel på hela Segerstedts
gärning. Dess säregna utformning har gjort, att
han knappast kan sägas ha utövat något
vidsträcktare inflytande, något som ju också
skulle strida mot hans ofta uttalade
intentioner. Men han har å andra sidan blivit
omistlig för ett kanske inte så litet antal läsare, som
långtifrån alltid acceptera hans livsinställning
men som med tacksamhet ta emot den
rikedom och skönhet han skänker svensk kultur
och svensk prosakonst. Att han ibland
upprepar sig inte bara i sak utan också i form,
är ju alldeles självklart för den som det
ringaste tänker sig in i vad ett journalistiskt
arbete av denna kvantitet innebär. Det är ju
bara så, att när han flera gånger säger samma
sak med samma ord, så märks det desto mer,
därför att hans ord äro så slående, så
särpräglade och personliga.
Segerstedts argument äro i allmänhet mindre
sakliga än poetiska, de äro konstnärens, ja
det konstnärliga geniets. På några få rader
kan han trolla fram en sammansatt och
ömtålig stämning, fylld av skiftande
associationer och dolda eggelser. Man kan som
exempel ta den lilla meditation han kallat
”Vårkvällar”, som till en början handlar om
hur vårkvällens ljus strömmar in genom en
helt vanlig balkongdörr i ett helt vanligt
hyreshus. Det är Segerstedts vanliga metod. Han
går ut ifrån en enkel, konkret iakttagelse, som
han plötsligt fyller med kosmiskt innehåll.
Vårens genomskinliga kvällsdagrar väcka
minnen omöjliga att ge ord, därför att de
äro så rika och så vaga, och så stannar han
vid själva stämningen: det oföränderliga i
föränderlighetens eviga skiftning, enheten i
mångfalden, det stora i det lilla och det lilla
i det stora. Det blir ett underbart prosapoem
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
