Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Torgny Segerstedt, Ur spalterna, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
över Segerstedts andra stora älsklingstema:
motsatsernas förening.
Denna förening, åskådliggjord bl. a. i
humorn, uppställer Segerstedt som personligt
ideal. Längst går han väl, när han i detta
tecken tolkar evangeliernas Jesusbild — också
ett vittnesbörd om den religiösa klangbotten,
som aldrig upphör att ljuda i hans själ.
Emellertid ligger det ju i öppen dag, att han själv
är en medveten och kanske också omedveten
exponent för denna motsägelsetro. Han
föraktar människorna men dyrkar människans
idé. Han hyllar överhuvud de stora idéerna
men finner i dem samtidigt endast ”intressets
tankemässiga spegelbild”. När han förkunnar
sina idéer, kan han ge uttryck åt den
okuvligaste optimism: våldet segrar aldrig, dess
välde lider mot sitt slut, ”en ny vår skall en
gång blomma”, men samtidigt går
utvecklingen sin eviga pendelgång: plus ga change,
plus c’est la méme chose. I den frambrytande
primitiviteten ser han än ett hot och ett brott
mot mänsklighetens heligaste arvedelar, än
”ett återvändande till livets urkällor” från en
stelnad civilisation, en pånyttfödelse, ur
vilken en ny skapelse skall framgå. Likaledes
har han ofta sysslat med den på sina håll så
moderna tanken, att strävan är förmer än
målet. ”De mål folk och enskilda uppställa för
sig äro nästan alltid gyckelbilder. I den mån
de uppnås, vålla de olyckor.” Det är själva
strävan, ”som är det oumbärliga villkoret för
livets sundhet”. Men på ett annat ställe slår
han obarmhärtigt denna räddningsplanka i
stycken: ”Man kan visserligen förskansa sig
bakom tanken, att det är själva
ansträngningen, som är det värdefulla. All kraft vill
brukas. Den pockar på ett utlopp. Men när
man låter arbetet på så sätt ha sitt ändamål
i sig självt, flyttar man endast
meningslösheten in i verksamheten för att slippa ha den
utanför.” När man så väntar, att han vilket
ögonblick som helst skall vända världen
ryggen med en trött gest, uppträder han
i stället som aktivist, som förespråkare för
en handlingskraftig skandinavism, ett starkt
svenskt försvar och en positiv politik mot
Finland. Här kan man för övrigt våga
hoppas, att den politiskt sett mest fruktbärande
och framtidsdugliga sidan av hans
förkun
nelse står att finna. Och hans i detta
sammanhang med eftertryck framförda vädjan till
ungdomen borde just nu kunna möta
resonans i skilda läger. På nästa sida får man
emellertid veta, att han inte har någon
åstundan att vinna proselyter. För honom får
gärna var och en bli salig eller fördömd på
sin egen fason. Men samtidigt för han sina
meningar till torgs hetsigare, eldigare än de
flesta. Uttryckssättet talar stundom ett annat
språk, än innehållet skulle kräva. Med
outtröttlig talförhet predikar han tystnadens
evangelium, genomskådande intigheten i
världens flärd och buller kastar han sig alltid
på nytt i det hetaste stridsvimlet. Varför?
Vad driver honom? Varför tillämpar han
inte misantropens sats: seul le silence est
grand, tout le reste est faiblesse? Den
verklige världsföraktaren borde väl inte vara så
ivrig att tala om det.
Ligger inte bakom allt detta en ständigt
sårad och ständigt levande trängtan efter
den tro, som försätter berg och den
kärlek, som icke söker sitt? Vilken varm och
djup klang får inte hans stämma, när han
talar om frälsningsarméns gärning eller om
en ensam, lidande och segrande människa.
Man kanske får säga, att han då på ett plan
framför denna trängtan byggt upp sin
motsatsfilosofi, sin förkunnelse om livets oändliga
rikedom och mångfald, bemästrad av den
personliga syntesens spännkraft.
Förtvivlans svarta murar resa sig allt
närmare och högre. Så här lyder Segerstedts
tröst: ’Den som tänt sin fackla vid
förintelsens och meningslöshetens eld, finner vägen
tillbaka till det levandes fullhet. När
eldskenet faller på vågorna som ila mot
förgängelsens hav, varsnas i dem något ogripbart,
evigt, oförgängligt. Det ligger djupare än
något. Genom smuts och meningslöshet, genom
sorg och glädje, genom ångest och frid går
det fram, flyktigt, ogHpbart och oförstörbart.
Det är livets nerv, det är det till trohet
förpliktande, det heliga.” Finns det ingen annan
tröst? Kunna vi inte i en annan levande
människa finna det levandes fullhet direkt, finna
och nå vår personlighets befrielse och
utlösning? Eller är detta också en illusion?
Sven Rinman
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
