Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - François Mauriac, Familjen Frontenac; Jean Schlumberger, Saint-Saturnin, anmälda av S. S—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dier i dessa provinsens familjer, och han har
gett en så fruktansvärd bild av sin egen miljö,
att han helt nyligen måst värja sig mot att
utnyttjas av radikala omstörtare genom att
påpeka, att synden trivs i alla klasser: ”Les
barrières sociales n’ont rien å faire avec la
corruption de la nature: c’est dans le mal
que le communisme d’abord se manifeste.”
Mauriacs nu översatta bok ger en rörande
inblick i familjens betydelse för fransk
borgerlighet. Tydligast illustreras tesen av
farbrodern Xaviers öde. Efter broderns död
känner han plikten att ägna sitt återstående liv
åt dennes familj, och han fördöljer in i det
sista, att han underhåller en älskarinna, till
vilken han avstår en sammanlagd summa av
100 000 francs. Vid hans dödsbädd kommer
det till en typiskt mauriacsk scen: brorsönerna
samlas, och gubben måste bevittna deras
konfrontation med väninnan, vilkens existens
de naturligtvis redan tidigare anat. Han blir
då utom sig av skam och förtvivlan, och hans
sista gest är att skjuta undan den trogna
väninnan ur sin åsyn: hon symboliserar hans
stora brott — brottet mot den heliga familjen.
Äldste sonen i familjen Frontenac offrar
sina filosofiska intressen för att fortsätta
familjens firma. En yngre broder Yves, som
Mauriac tydligen i viss grad tecknat efter sin
egen ungdom — man kan se det genom att
studera hans ofullbordade självbiografi
”Com-mencements d’une vie” — kommer som ung
och lovande diktare till Paris och träffas hårt
av de sexuella besvikelsernas dråpslag. I hans
förtvivlan och förvirring vaknar då en stark
längtan tillbaka till barndomshemmet, modern
och familjen. Mauriac, som i regel strängt
hushållar med lyriska utflykter och på sin
höjd i sin psykologiska analys tillåter sig
knappa och koncentrerade utbrott av typen
”Yves trodde sig på oändligt avstånd höra
det stilla suset av furor”, låter sin berättelse
mynna ut i ett underbart ackord av
naturlyrik — det är också hemtrakten som
inspirerat honom:
”Där borta i familjerna Frontenacs och
Péloueyres hemtrakt, bortom de ödemarker,
där vägarna ta slut, lyste månen över hedarna
med alla sina vattensamlingar. Särskilt klart
upplyste den gläntan, som furuskogarna
lämnat fri åt några uråldriga, väldiga ekar,
jordens söner, som bredde ut sig i stället för att
skjuta mot höjden och överlämnade åt de
stormpiskade furorna att sträva mot himlen.
I den del av skogen, som folket kallade
’Män-niskans park’, och där en av Frontenacs
fåraherdar tillbragte denna oktobernatt,
klingade då och då någon av de slumrande fårens
små skällor. Förutom en nattlig snyftning och
en kärras skramlande var det ingenting, som
störde den klagan, som ända bortifrån
oceanen sakta går från fura till fura, när deras
grenar mötas i den stilla brisen. I den tomma
jakthyddan, dit jägaren återvänder först strax
före dagningen, flaxade duvorna, som med
sina utstuckna ögon tjäna som lockfåglar och
nu försmäkta av hunger och törst. Ett sträck
svanor susade fram under den klara
himlen . . .” (Översättningen är, som synes, icke
fullt tillfredsställande.)
Romanen slutar med att fastslå, att
familje-samhörigheten, som så ofta kränkes, är en
reflex av den himmelska kärleken och
därför evig.
Rätt besläktad med Mauriacs roman är
Jean Schlumbergers bok ”Saint-Saturnin”,
som 1932 erhöll Northcliffepriset och i
Frankrike definitivt har stadgat författarens
anseende som ett av de främsta namnen i den
nya romanen. Schlumberger tillhör André
Gides närmaste vänkrets och var en av de
ledande vid starten av La nouvelle revue
fran^aise. Han har redan tidigare publicerat
fina romaner som ”Un homme heureux” och
”L’inquiète paternité” (som han själv anser
vara sitt bästa verk). Saint-Saturnin är
namnet på en stor gård, vars förfall författaren
i gedigen och behärskad realism skildrar.
Modern har gått bort, och det kommer till
konflikter mellan den besynnerlige och svårt
degenererade fadern och barnen. Resultatet
blir ett fullständigt förfall. I slutraderna
möter man samma kärlek till den
fäderne-ärvda torvan och till den franska jorden som
hos Mauriac: ”Nicolas stod i det klara
månskenet och höll andan. Saint-Saturnin,
benådade plats, som lever med världsalltets liv
och tar emot stjärnornas besök! Sedan hörde
han sin levande andedräkt susa igen i sina
näsborrar, och ljudet av hans egna steg i
gruset skänkte honom glädje.” Romanen har
inga mer sensationella förtjänster och
motiverar kanske icke fullt trovärdigt de väl
utrustade barnens oförmåga att hejda olyckan.
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
