Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Madelon Lulofs, Kuli, anmälda av Johannes Edfelt - Claude Houghton, Julian Grant går vilse, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bort, och någon hustru har han inte fått.
Aderton kontrakt har han skrivit under, men
ännu kan han drömma om hembyn: ”Där
fanns myrstackarna och tai-ajam-buskarna och
den gamla övergivna begravningsplatsen och
bufflarna, som lyfte på huvudet och bölade,
därför att det började kvällas. Där fanns den
slingrande stigen, som ledde ned i dalen. Och
floden, som porlade fram över stenblocken.
I det vita månskenet stodo de rangliga
hyddorna på sina krokiga stolpar och tycktes
drömma. Och bambudungens vajande grenar
avtecknade sig mot den ljusa himlen, och
bananbladens breda sköldar darrade, när
månstrålarna bröto sig mot dem.” Så övertar
Roeki en avliden gammal kulis hustru och
med henne en penningsumma, som skulle
kunna sätta honom i stånd att återvända till
byn. Men en kväll tar spelpassionen
överhand, han smyger sig bort till de
tärnings-spelande kulierna, satsar sina pengar och
förlorar sin sista gulden. Nästa dag ingår han
nytt kontrakt, utan ånger, utan bitterhet. Han
mumlar bara en fras om ”nassip”:
människornas öde, som Allah en gång för alla har
bestämt. Johannes Edjelt
Dies iræ
Claude Houghton: Jalian Grant går
vilse. Wahlström & Widstrand. 7:50.
En kritik färgad av hån och förakt går
genom Claude Houghtons böcker mot det
genomsnittligt engelska; i kvicka och
glädjelösa sidorepliker hånar han de konventionella
gentlemännen med deras stupida motvilja mot
varje form av tankeverksamhet, och i de
visioner av livet efter detta som avslutar
romanen ”Julian Grant går vilse” frambesvärjer
han de sanna engelsmännens paradis: det är
en förstklassig kricketplan, omgiven av en
väldig paviljong, ty det är alla rättsinniga
engelsmäns dröm att få följa en kricketmatch
från paviljongen, ölet och cigarretterna
serveras gratis och matchen slutar aldrig; strax
bredvid är golfspelarnas paradis, en stor bar,
där alla skryter för alla andra om sina
bravader på golfbanan — utan att någon
tröttnar att höra på. Ändå handlar romanen om
en man som just genom att bryta mot det
normala och genomsnittliga hamnar i en
andlig utarmning av förfärande slag.
”Julian Grant går vilse” är en studie i
tankens och känslans fördärv. Det är en analys
av det onda, utförd med aktningsvärd
kunskap i ämnet, en målning av den lastbarhet
som till sitt väsen är specialisering och
förenkling av det mänskliga och till sist
sterilitet. Ju mindre Claude Houghton målar och
nyanserar, ju bättre är han. I denna skildring
tolererar man ett minimum av livsvärme, och
det är nästan egendomligt att iaktta de
chocker av obehag man erfar när det meddelas att
de älskande kokar sig kaffe eller förtär korv.
Men lyckligtvis släpper Claude Houghton
sällan sin dystra, analytiska problemstil.
Scenerna ur Julian Grants liv har drömmens och
visionernas tydlighet och skärpa, och
författaren går med konstruktiv säkerhet mot den
egendomliga upplösningen. Slutet är briljant.
Man läser det bland annat med en rent
intellektuell nyfikenhet för att få reda på hur
författaren tänkt sig och gestaltat problemen
skuld, straff, vedergällning.
Strindberg har i ”Advent” i en replik av
oförliknelig intensitet återgett skärseldens
atmosfär. Scenen är ”Väntsalen”, de osälla
lider där, lagmanskan säger till lagmannen:
”Jag längtar efter en kopp varmt te, så jag
kan inte beskriva det!” — ”Varmt, grönt te.”
Hur kusligt fryskallt — men samtidigt hur
levande ända ut i skinnet. . . Den osällhet
som Claude Houghton framställer är
egentligen hemskare. Den är mer död och steril,
tröttsammare, det yttre är endast projektioner
av söndriga inre tillstånd. Julian Grant har
förspillt sitt liv. Vid tjugutvå års ålder hade
han alla möjligheter, men i sitt liv har han
med hänsynslös egoism och raffinerad inre
sensationslystnad åstadkommit lidande utan
att blöda själv. Han har begått självmord på
sin egen mänsklighet, sina känslor, och ur
alla dessa handlingar växer en ond vilja som
till sist tar herraväldet. Söndringen och
klyvningarna blir alltmer fantastiska. Julian Grant
består till sist bara av ”tillstånd” och hans
olika ”jag” anslås till siffran tolv. Vi ser
honom i slutscenen stiga nedför
källartrappan till sina likar, dem som han verkligen
älskat: ”Välkommen mr Julian Grant!” —
Något av det ödsliga och improduktiva som
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
