Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Heidenstams metafysiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR SVANBERG
var den första svenska bok på länge, som
lockat honom att anteckna tankar ur. Lika
rätt som han träffade med detta beröm, lika
riktigt såg han, när han tilläde det milda
klandret, att den naivitet som den unge
diktaren förde fram, saknade naturliga tonfall.
Heidenstams debutdiktsamling förkunnade
i färgrika orientaliska bilder lättsinnets
filosofi, men det naiva lättsinnet filosoferar inte.
I den serie osmyckade bekännelsedikter, som
han kallat ”Ensamhetens tankar”, kastar
grubblaren sin mask. Lyckoevangelisten
biktar sin oförmåga att gripa njutningen när den
erbjuder sig. Livsruset visar sig så litet
spontant, att dess druvor måste glödgas i dödens
vita ljus för att kunna mogna. Han måste
kalla förintelsetanken till hjälp för att göra
kärleksnatten brinnande. Hemmets lycka kan
ej få rätt värme utan att svepas i det eviga
mörkret:
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.
Här är en tanke som återkommer så ofta hos
Heidenstam, att man kunde kalla den ett av
hans budord — hans mycket få budord. I sin
sista liksom i sin första diktsamling predikar
han människokärlek, och han motiverar den
ej med människans odödlighet utan med
hennes dödlighet:
Vi som födas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs.
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.
Hans gudar känna ”endast en enda synd, den
synd varav andra få lida”. Till den synden
göra sig alla skyldiga, som predika askes.
Hans kärlekslära innesluter kroppens kärlek.
Han bekänner den ej retsamt som Kellgren,
ej forcerat som Tegnér, ej blygt som
Rydberg, ej monomant som Fröding. Hos honom
är för första gången i svensk poesi den fysiska
kärleken något solbelyst självklart. Men hans
kärleksbehov sträcker sig vida längre. Han
skulle vilja tro på en himmelsk fader, han
ville ge gudomen de ömmaste namn — ”en
mor, en älskarinna” — men han kan inte tro.
När han i stället vänder famnen mot
människorna, ser han mer än väl deras brister.
De flesta äro ömkliga. Hur är det möjligt att
ej förakta dem? frågar han och svarar: för
de få storas skull.
Stora människor, övermänniskor, skrida
genom alla Heidenstams verk. Men ju
närmare oss de komma, dess mindre bli de, och
de återfå sin storhet, först när de givit sig
till offer åt något högre än vad de själva äro.
Där är först Sardanapal, njutningens
övermänniska. Det är möjligt, att skildringen av
hans skönhetshov ursprungligen varit menad
som en esteticismens apoteos, men säkert är,
att den blivit en domedag över esteticismen.
Hans Alienus, vandraren genom det
förgångna, kommer till Ninives härskare som en
hängiven beundrare men lämnar honom
otillfredsställd. När assyrernas konung kröner sitt
livs konstverk med en död i skönhet på bålet,
förbränner han en utlevad kropp, som ej
längre kan göra tjänst i krig eller kärlek.
Sardanapal föraktar den och förintar den.
Hans konstnärer avbilda honom ej sådan han
är, böjd och darrande, utan hög och
jättestark. De likna däri de grekiska bildhuggare,
dem Hans Alienus senare besöker och vilka
säga sig framställa icke människokroppen
utan ”människokroppens önskan”. Vad vi
kalla skönhet är, säger en gång Hans Alienus,
en föraning om vårt släktes framtidsmål. Så
blir denna bok, i stället för en hymn till
vilande, vegeterande skönhet, en tragedi om
evig oro, längtan, strävan — vårt enda
svenska Faustdrama.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
