Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Heidenstams metafysiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAMS METAFYSISKA POESI
”Karolinernas” hjälte leker med döden
som Sardanapal, leker som han med sina
trognas liv, inga kvinnors visserligen, men
desto flera mäns liv. Han tjusar i sin
meningslösa hårdhet, men stor blir han genom att
påtvinga sitt folk lidandets skönhet och att
själv bära nederlagens nesa.
Folke Filbyter är guldhögens
övermänniska, en man för sig på sin vildmarksgård,
föraktande ära och kvinnor och människors
aktning, men sin gåtfulla resning får hans
gestalt först när han irrar omkring sökande
sonsonen, som blivit honom kärare än gård
och guld.
Magnus Ladulås, Folke Filbyters och
finndvärgarnas ättling, är besatt av
maktlystnadens demon. För att bli konung offrar han
sin broder och sin heder. Hans lycka fräts
sönder, men ur hans svek spira lagar och ur
hans måttlösa vilja ett ordnat rike. Inför
döden och den eviga fördömelsen är han
beredd att offra sig själv för sitt verk.
Den enda av Heidenstams övermänniskor,
som rår lycka på samma gång som storhet,
är Birgitta. Men hennes lycka är ödmjukhet
inför den himmelska brudgummen och hennes
storhet mild mot människor. Sådan är hon
under helgonglorian. Vägen dit gick hon
likväl stolt, hård, självisk, över anförvanters lik.
Så är hela Heidenstams galleri av
övermänniskor en exempelsamling till läran att
de största äro små, eller att deras storhet
gömt sig i vad de önskat vara. Det är
fördenskull ingenting motsägande, att han mellan
Sardanapal och Karl XII biktat ett
ovillkorligt, undantagslöst människoförakt:
Den lärdom sist dock var bär hem
att Kains barn ej akta.
Mot det som högre är än dem
mitt hjärta öppnas sakta.
1 ”Dikter”, där dessa rader stå, följer den
ena uppgörelsen med det alltför mänskliga på
den andra. Ännu bättre än i ungdomsdikterna
vet och säger oss skalden nu att mättnad är
detsamma som leda (”Den nioåriga freden”).
Även ögonblickets rusiga lycka är fadd i
jämförelse med den stolta försakelsen och den
stilla betraktelsen (”Djävulens frestelse”). Är
kärlek trofast, upphör den att vara kärlek,
föder vänskap och — skilsmässa
(”Barndomsvännerna”).
Om människolivet är tryckt lågt utefter
jorden, vad är då det högre, varemot den
besviknes hjärta öppnas? Han har svårt att
säga det. Enslingen i kammaren hör gudars
röst i natten, men de förstummas, när någon
nalkas. Eremiten i öknen talar med
stjärnorna om förborgade ting, men son och maka
har han ingenting att anförtro.
Blott en gång dragés förlåten undan och
mysteriet uppenbaras. Det sker i ”Jairi
dotter”. Den återuppväckta talar:
Takets sotiga timmer
trycka mitt bröst och förfära.
Orka kolonnerna bära?
Blott likt sorl jag förnimmer
edra röster, fast nära,
blott som buller från vida
gårdar utom min port.
Bleke man vid min sida,
ängslad din maning jag sport.
Orden, du viskar, skrämma,
orden: statt upp och lev!
Varför bjuder din stämma
slutna ögon att vakna?
Här, där jag förr var hemma,
skall jag den sällhet sakna,
vilken de dödas blev.
Stöd mig ej, låt mig falla.
Paradiset jag. såg.
Ensamt jag bland er alla
vet, hur ljuvligt det låg.
Salighet, salighet brann
skönt som en krans på mitt änne,
blev den krona jag vann.
Den som burit henne
men ej bär henne mer,
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
