Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Heidenstams metafysiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HE1DENSTAMS METAFYSISKA POESI
ensamt levandes litenhet kallas en fjäder,
ryckt ur evighetens breda vingar. Och två
gånger, på höjden av hänryckning, när
modersfamnen ej är nog att ensam
symbolisera det svindlande mysteriet, heter det:
Jag blev stormen på havet.
Jag blev stjärnan på bergen.
Naturmakternas roll är här mer än blott en
symbol. Visserligen vore det säkerligen
förfelat att påstå, att den möderne mystikern
känt sig vilja smälta samman med den yttre
synliga naturen, bokstavligen bli ett med hav
och stjärnor. Heidenstam är ingen naiv
natur-dyrkare av det rousseauanska slaget — han
har grymt förlöjligat den typen. Om naturens
skapelser gäller väl vad han säger föraktfullt
om människors verk:
När det vart till, blev det dött.
Men bakom den döda, stelnade naturen har
han anat en skapande natur, som förstör det
gamla och formar nytt. Liksom ”människans
önskan” i ”Hans Alienüs” sättes över
människan, må man se ned på naturen, men med
vördnad se upp till ”naturens önskan”. De
dolda krafter, som verka i universum, mottaga
i ”Jairi dotter” religiös dyrkan. Om man
tvekar att kalla denna livssyn religion, kunde
man måhända kalla den naturmetafysik.
I ”Nya dikter” blommar naturlyriken
skönast och rikast.
Ute på mörka vatten, där en gång hans
faders stoft ströddes för vindarna, kallar
sonen den dödes ande att hålla sin sista natts
löfte och uppenbara ”om liv det finns i
Hades”. Han får intet svar av människoandar,
men naturen svarar honom. Vad han i ”Jairi
dotter” sagt svävande och genom en diktad
gestalts mun, säger han nu tveklöst och i eget
namn:
Nej, intet svar för den som ej ser
hos er, I stjärnor, ett svar i lågor.
Av evighet var jag ett med er
och ett med vindar och vågor.
Så lysen mig stjärnor, och styren mitt roder
I ären min fader, I ären min moder.
Stjärnhimlen är det enda fasta och det enda
dyrkansvärda för de hemlösa
människobarnen (”Nomader”). ”Nattens ande” ligger
blind för de näraliggande tingen, dem
beskäftiga små varelser ge namn och använda, men
han ser i stället andra ljus, skådar
hemligheter dem dagen aldrig såg. En nattlig skog
blir till en tempellund, där människan räcker
träden en broders händer, förenad med dem
i allt levandes brödraskap under
förgängelsens lag (”Bland nattens träd”).
Om nattens stillhet uppenbarar mycket av
livsmysteriet, är likväl solljusets timma den
heidenstamska elevationens största
högtidsstund. Han talar till Sommarljuset som den
fromme till sin gud: du är mitt ursprung och
du är mitt mål:
Bestråla ljus de minsta snår,
som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,
bevingad av din lycka.
Att falla på knä för ”människogudar” är en
frestelse, som han känner komma med
åldrandet, men
aldrig i min ungdoms år
aldrig i min mandoms,
böjde för eder jag knä.
Ädlare, renare gudaätter
såg jag resa sina troner
i stiglöst, molnigt fjärran,
där ljusets källor rinna upp.
Ljusets källor, det är livets eget urflöde:
Jag vet, var gång jag hetast sökte
att fånga i min hand en enda droppe,
då var jag sannast och var mest mig själv.
Och i den stunden drack jag av det liv,
där natt ej faller och där död ej finns.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
