Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg: Heidenstams metafysiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR SVANBERG
När skalden säger sig med ljusdroppen i
händerna ha varit ”mest sig själv”, så är det
föga skilt från det ibsenska ”at være sig selv
er sig selv at døde”. I ”Bön vid lågorna”,
som för mig är den vackraste bön en svensk
skald bett på hundra år, är ljusets ande en
ande av eld, som skall bränna till stoft vår
människohamn. Den som kan vandra fri de
himmelska solvägarna, har glömt sig själv
(”Begynd vandring”). Att bli delaktig av det
liv ”där natt ej faller och där död ej finns”
är fördenskull något ganska olika vad som
brukar menas med odödlighet. Diktaren kan
tänka sig tillvarande om tusen år, men som
”en dallring i en fjärran rymd” i de
kretsande världarnas stormsång, blott med
dunkelt flyende barndomsminnen av ett hus bland
höga träd. Ej heller väntar han mycket av det
slags odödlighet, som heter eftermäle. När
kommande lyckligare släkten bygga altare åt
högre gudar än våra, skall kanske någon enda
minnas hans längtans glömda ord (”Drömsyn
på ängen”).
Ännu levande har eterljusets dyrkare
und
fått nog av glömska och oåtkomlighet för att
se en mild slöja dragas mellan honom och
världen. När han vänder sig om, sjunka hans
livs strider ned under hägringar av
morgon-daggiga ungdomssyner. Den största sorg är
nu kvar blott som ”skuggan av ett moln”.
När han en månljus natt sitter vaken, tycks
honom sorg och glädje sammansmälta i ett
böljande ljusdunkel:
allt i mitt liv, som likt solar blänkt
och allt som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
Och liksom sitt eget liv ser han allt
människoliv förklarat av de himmelska ljusen.
I en sådan stund har han diktat
”Stjärntänd-ningen”;
Nu är bröllopstimmen och brudarnas stund,
och stjärnorna brinna så nära,
att plockas de kunde från fästets rund
åt brudar i kronan att bära.
Stilla står tiden och under hans häl
mötas de kommandes väg och de dödas.
Barn av natten, I som skolen födas,
stjärnornas tinder dröje över er själ!
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
