Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Fallada: Stora granna östra skogsängen. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS FALLADA
sägning av ängsarrendet var aldrig tal. Sedan
gick vi alla sex ut i lagårn, Ella också, och
när vi kom till svinen, lagade föräldrarna så
att vi blev ensamma.
Vi stod båda på kanten av mathon och
tittade över avbalkningen ner i kätten. Suggan
hade grisat på natten, hon hade fått tio ungar,
och Ella trodde inte att alla skulle leva. Just
då gick föräldrarna sin väg, och jag märkte
att vi var ensamma. Jag tyckte inte om att bli
ensam med henne, men vad hjälpte det, jag
skulle ju få vara ensam med henne nu i tretti,
förti år. För resten är Ella inte nåt oävet
fruntimmer, stor och kraftigt byggd, med höga
bröst. Hon är också duktig i arbetet, men jag
minns från skolan hur okamratlig och
förarglig hon var, och en elak tunga hade hon,
aldrig sa hon ett vänligt ord om någon, inte
ens om sina egna gamla föräldrar.
När vi såg att vi var ensamma, stod vi en
lång stund tysta vid svinkätten och tittade på
suggan och på smågrisarna, som diade. Rätt
som det var märkte jag att Ella närmade sin
arm till min, och snart hade hon lagt sin arm
om min axel. Då kysste jag henne. Det var
alls inte oävet att kyssa henne, hon hade
granna, tjocka läppar och kysstes gärna, hon
tryckte sig allt närmare intill mig. Men
plötsligt förstod jag av hennes hastiga andning att
hon var pin kär i mig och hade längtat efter
att få mig — och då kände jag mig riktigt illa
till mods och måste genast släppa henne.
Hon märkte också med detsamma hur det
var fatt med mig, och en lång stund stod
hon bara och såg på mig. Men jag kunde inte
förmå mig att se på henne tillbaka, förrän hon
frågade:
— Nu tänker du väl på Märta?
Då måste jag ju se på henne, och hon såg
alls inte förargad och stött ut, bara mycket
olycklig, så att en borde ha tyckt synd om
henne. Därför sa jag också:
— Nej, nej.
Men jag tyckte ändå inte det var riktigt
synd om henne.
— Tror du inte du nånsin kan komma att
hålla av mig? frågade hon om en stund.
Jag hade gott kunnat låtsa som om jag
ingenting hört, så tyst frågade hon detta, men
jag svarade i alla fall:
— Joo då.
Och sedan följdes vi åt ut ur lagårn och var
inte ensamma mer den dagen.
Fingers hade mycket bråttom att göra saken
bekant, redan om en vecka lyste det för oss.
Då blev det förstås ett prat och ett sladder
i byn, men det brydde jag mig inte om. Inte
heller bekymrade jag mig om Ella. När jag
måste förbi deras gård med hästarna, tittade
jag alltid åt andra hållet. Och inte gick jag
till Märta heller, jag såg inte till henne på
flera veckor. Jag var helst ensam.
Det var en mycket svår tid, och jag visste
inte alls vad jag skulle ta mig till. Bäst trivdes
jag nu på krogen. Jag lät far sköta arbetet
ensam och satte mig till med glaset redan på
förmiddagarna. Det var ingen i skänkrummet
då, krögerskan ställde fram öl och brännvin
åt mig, krögarn var också ute på arbete.
Flugorna surrade och for av och an, och det
var alltid fläckar av brännvin och öl på de
omålade träborden. Jag tyckte det passade för
mig nu, förr hade jag nästan aldrig satt min
fot på krogen, förr skulle det inte passat mig.
Om jag grubblade och funderade mycket, de
långa timmar jag satt där, det minns jag inte
längre. Men det tror jag inte jag gjorde, jag
bara satt där och drack och kände mig
alldeles tom och utbränd invärtes.
De första gångerna kom far och mor och
hämtade hem mig från krogen, när jag var
borta för länge. Far var alltid mycket snäll
mot mig, han sa aldrig ett ont ord till mig,
fast han säkert skämdes för att hans son nu
hade blivit en drinkare som folk pratade om.
Då kunde mor förr komma med en
före
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
