Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Fallada: Stora granna östra skogsängen. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORA GRANNA ÖSTRA SKOGSÄNGEN
bråelse. Far tvingade mig inte heller att vara
med och ta in höet på östra skogsängen. Han
begrep ju att jag inte stod ut med att se den.
Han tog en främmande karl i mitt ställe. Men
när jag en gång frågade far om det inte kunde
gå för sig att jag reste min väg strax efter
bröllopet, reste bort för alltid, vi hade ju
ändå ängen, så sa han nej i alla fall. Nej, det
gick inte an.
När vecka efter vecka gått — det var nu
inte långt kvar till bröllopet — kände jag på
mig att jag inte stod ut så här: jag måste få
träffa Märta igen. Men jag såg aldrig till
henne, och sen hörde jag av krögarn att hon
inte var kvar i byn längre, utan var städerska
på ett hotell i stan. Då tog jag ut pengar och
for till stan jag också. Jag kom fram rätt sent,
så jag kunde inte träffa henne den kvällen.
Men på morgonen kom hon i dörren, för jag
hade ringt tre gånger på rumsstäderskan, som
det stod på anslaget — och där stod hon mitt
framför mig, och den gången blev hon så vit
i ansiktet som kalken i taket.
Hon stödde sig mot dörren, och om en stund
sa hon: — Å, herregud, Jochen — och tårarna
tillrade utför hennes kinder.
Jag sa god dag till henne och räckte henne
handen, och jag kände att det satt någonting
tjockt i bröstet och halsen på mig, och om
jag hade kunnat, skulle jag ha gråtit jag
också. Men det kunde jag i alla fall inte.
Vi stod länge så, och hotellklockan ringde
många gånger, men hon rörde sig inte. Vi
tyckte det gjorde detsamma allting. Till slut
viskade hon:
— Nej, Jochen, det skulle du inte ha gjort
ändå, du skulle inte ha rest efter mig.
Men jag drog henne närmare och närmare.
Och sedan glömde jag allt, för jag hade de
sammetsbruna ögonen och de mörka brynen
och det silkeslena håret alldeles tätt framför
mig, och jag höll så mycket av henne och hade
längtat så mycket efter henne, och på samma
gång var jag så ond på henne, för att hon
hade sagt att det måste bli med östra
skogsängen som far ville. Jag drog henne närmare
och närmare intill mig, och jag ville det, men
hon ville inte, utan slet sig ifrån mig.
— Om fjorton dar ska du ju gifta dig, sa
hon. Tror du kanske att jag är en sådan, att
du kan komma till mig när det passar dig,
sedan också?
— Bara nu en enda gång till, bad jag. Men
hon hörde inte ens på mig. Och när jag inte
kunde låta bli att övertala henne och försökte
ta henne i mina armar igen och hotellklockan
hela tiden ringde i korridoren, så blev hon
ond. Jag såg hur hennes ögon förändrades, de
riktigt gnistrade, och hon knep hårt ihop
läpparna, och sedan knöt hon handen och slog
mig mitt i ansiktet.
— Du dricker ju, sa hon. Det är bara
spriten som vill ha mig, inte alls du.
— Jag ska aldrig mer smaka en droppe,
Märta, sa jag. Men i detsamma drämde hon
till mig med knytnäven i ansiktet. Det var
mycket länge sen någon slog mig, inte sen jag
gick i skolan, och så med knytnäven mitt i
ansiktet. Det var nära att jag slagit igen, för
jag såg rött, men hon slet sig lös och rusade ut.
Hon kom inte tillbaka, och jag satt länge
vid fönstret och kände att nu var allt förbi
och kunde aldrig bli gott igen, så kände jag
det inom mig, både för skymfen och för
allting, och om vi nu hade släppt ifrån oss östra
skogsängen, så hade det inte kunnat bli gott
igen ändå. Inte med Märta heller.
Till slut ringde jag på vaktmästarn och
beställde opp en hel flaska konjak, och sen
frågade jag honom om jag inte kunde få
städat i mitt rum. Då skickade han opp Märta,
och hon fick lov att städa rummet, medan jag
satt och såg på. Alldeles tyst satt jag vid mitt
fönster, drack min konjak och bara tittade på
henne. Hon såg inte opp en enda gång, och
när hon hade slutat, sa jag: — Tack så mycket,
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
