Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Fallada: Stora granna östra skogsängen. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS FALLADA
och la fram en mark åt henne. Den lät hon
ligga, men det var detsamma, hon visste nog
att den inte var för städningen, utan för den
där kvällen på stenen vid sjön, då hon lät mig
få som jag ville. För hade hon inte gett efter
den gången, skulle inte allt ha blivit så här
galet, och det hade varit mycket lättare att
härda ut. Men nu är det i alla fall bara hon,
och alla andra är främlingar för mig.
Jag tänkte stanna ett par dagar till och gå
där och bara tyst se på henne, men på natten
kom jag plötsligt på andra tankar och reste
hem igen, och fjorton dagar därefter gifte jag
mig. Med mitt äktenskap har det alls inte
blivit så tokigt, för Ella är rädd för mig. Och
dricker gör jag inte heller nu längre.
Men ibland kommer det över mig, och då
reser jag efter henne, och hur ofta hon än
byter plats, letar jag rätt på henne. Då ställer
jag mig i hennes närhet och ser på när hon
arbetar. Vi har aldrig sedan talat ett enda ord
med varandra, men hon är inte ond på mig
längre. För ibland, när hon känner sig utled
på sitt herrskap och sitt kök, lagar hon så att
hon gör sig ett ärende ut i stan där hon har
plats. Då sätter hon sig på en bänk, och jag
sätter mig på en annan bänk, och ibland ser
vi också på varandra. Det är inte mycket, men
det lättar. Aldrig mer kommer jag att kunna
hålla av nån flicka så mycket som henne. När
hon har suttit där en eller två timmar, reser
hon sig opp och går hem. Hon går in i ett
stenhus, och i portgången vänder hon sig om
än en gång och vinkar genom glasrutan. Men
hon gör det aldrig förrän porten är stängd
mellan oss. Hon förstår ju hur svårt det är
för mig.
När hon sedan har alldeles försvunnit, går
jag till stationen och reser hem. Ja, hem.
Östra skogsängen är en stor, grann äng, och
utan den skulle vi inte kunna ha kvar gården.
Men fördenskull förstår jag det ändå inte, och
nu då jag har skrivit ner det, förstår jag det
lika lite. Jag trodde alltid jag hade glömt
något och att det var fördenskull jag inte
förstod, men jag har ingenting glömt. Det är
helt enkelt omöjligt att förstå. Och möllar
Schmidtke lär ha sagt att jag är ett ärans
kräk, och då är det nog också så, men jag kan
ändå inte förstå hur jag skulle kunnat handla
annorlunda. Vi har nu fyra barn, och jag
hoppades ju att något av dem skulle vara som
Märta. Men de är alla som Ella. Och därför
är jag lika ensam jämt. Far är gammal och
skröplig nu.
Inte har det hjälpt att jag skrivit det här,
och därför så ger jag mig av i morgon igen
och söker opp henne. Jag har satt mig för, att
när jag blir femti år, ska jag ändå tala ett
par ord med henne. Det är ju förstås en tröst,
men det är långt dit, jag är bara trettitvå nu.
God natt!
Översättning, av Hugo Hultenberg.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
