Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Vad skall man tro om människan? - Anmälda böcker - Alf Nyman, Nya vägar inom psykologien - Joseph Jastrow, Huset som Freud byggde - Julian Huxley, Vad vågar jag tro? - Alfred Adler, Livets mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
kunnar hennes alltjämt stigande makt som
jordens herre; han tror också på hennes
oändliga perfektibilitet. Han känner sig i släkt
med sin farfar, och den efter kriget förhånade
utvecklingstron möter oss här åter i ny
segervisshet.
De första kapitlen i hans bok äro de
klaraste och solidaste, ty här rör sig Huxley på
sitt eget fält. Han säger att kemien och fysiken
ha haft sin storhetstid under det sista
århundradet; de ha redan gett människan det mesta
de kunna ge, nämligen nästan obegränsad
rörlighet och meddelelseförmåga. Nu har turen
kommit till biologien, som på ett vida djupare
sätt kan förbättra människolivets villkor.
Människan ät icke blott herre över växt- och
djurlivet, vilket hon redan i utomordentlig grad
visat: redan genom åkerbruket har hon på
några tusen år i högre grad förvandlat
vegeta-tionslivet på jorden än som tidigare skett
under trehundra millioner år. Hon har till sitt
gagn frambringat nya växt- och djurvarieteter
på jorden. Utvecklingsläran är enligt Huxley
en enda lång predikan över texten om den
levande materiens oändliga plasticitet. Men
människans största biologiska verk skall bli
det ännu i hög grad försummade: att skydda
och stärka hennes egen organism. Hon har
icke blott framför sig det stora värvet att
förinta många sjukdomar. Men genom ett
vidsträcktare behärskande av hela körtelsystemet,
livets källådror, skall människan också kunna
förbättra sin egen kvalitet, sitt känsloliv, sina
lyckomöjligheter. Befolkningspolitik och
rashygien skola i en framtid på ett sätt man nu
ej anar bestämma människans existens och
egenskaper.
Huxley behärskar inte i samma grad sitt
ämne, då han senare övergår till att meditera
över en framtidens religion, byggd på
utvecklingstron. Han anser att den epok i
religionens historia, som kännetecknas av tron på en
personlig Gud eller gudar, går mot sitt slut.
Den skall efterträdas av en av vetenskaplig
insikt styrd religion. Vetenskapen kan
emellertid lika litet bevisa den religiösa tro, av
vilken Huxley är anhängare, som den
medeltida teologien kunde bevisa Guds existens.
Huxley tror på människoandens outtömlighet,
på hemliga krafter inom eller bakom henne,
som alltjämt kunna höja och välsigna hennes
tillvaro. Han fastslår som ett självklart axiom,
att människans ”möjligheter till fördjupning
och utveckling äro i realiteten obegränsade”.
Han genomskådar icke att detta också är en
tro, och han misstar sig mycket, då han tyckes
föreställa sig att den hämtar sin visshet från
de biologiska rönen: den är begrundad och
inspirerad från annat håll, nämligen de inre
erfarenheterna. Han menar att man i insikt
om utvecklingslärans fakta och om den
oöverskådliga tid människosläktet har framför sig
skall i rashygienen finna ”ett
förkroppsligande av religiösa ideal och moraliska
plikter”. Huxley har därmed tänkt, ehuru han
ej märker det, att i själva livsprocesserna,
hjälpta av människan, innebor en högre
meningsfull makt. Han har sålunda icke
övervunnit den religiösa metafysiken. En aldrig så
förbättrad rashygien kan icke av sig själv
medföra de religiösa själstillstånd: samvetsfrid
och känsla för något heligt, som också enligt
Huxley skola ledsaga människan på hennes
fortsatta bana. De bildas och vårdas i och med
det inre livets upplevelser och avgöranden.
Man kan närmast jämföra den huxleyska
utvecklingstron med den mänsklighetsreligion,
som uttryckts i en del av Pär Lagerkvists
diktning. Den begåvade vetenskapsmannen står
på samma ståndpunkt som åtskilliga andra
människor i vår tid, som måste förkasta det
traditionella gudsbegreppet i dess trånghet
men inse att den religiösa känslovärlden är
alltför karakteristisk för människosläktet för
att kunna avlägsnas med detta begrepp.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
