Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Vad skall man tro om människan? - Anmälda böcker - Alf Nyman, Nya vägar inom psykologien - Joseph Jastrow, Huset som Freud byggde - Julian Huxley, Vad vågar jag tro? - Alfred Adler, Livets mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAD SKALL MAN TRO OM MÄNNISKAN?
Alfred Adler, den berömda
mindrevärdeskomplexens uppfinnare, bygger i sin sista bok,
”Livets mening”, upp en avslutande
livsåskådnings kupol på sin psykologis grundtankar.
Ett filosofiskt drag har alltid kännetecknat
psykoanalysen, och en sådan böjelse för
systematik ligger också nära till hands, ty om man
tror sig ha funnit vissa grunddrag hos
människosjälen, så måste de också kunna
återfinnas i alla dess kultur- och samhällsskapande
yttringar. Freuds exempel har naturligtvis
också eggat Adler. Han måste hävda sin
avvikande psykologis riktighet på hela
kulturfronten.
Adler filosoferar med en betydlig
framgång. Hans kategorier mindrevärdeskänslan
och protesten äro nya begrepp för striden och
strävan till seger: rörelser i själen sålunda,
som äro oss bekanta från nästan varje
ögonblick av vårt liv och som uppenbart äro vida
mer dominerande däri än den sexuella
komponenten. Han har också ett tredje
grundbegrepp, hämtat oförändrat ur moralens värld:
gemenskapskänslan, som från en yttre aspekt
också kan kallas anpassning.
Underlägsenhets- eller mindrevärdeskänslan
får nu en hög roll i Adlers livsåskådning. Den
blir drivkraften i utvecklingen. Människan är
den varelse, som är begåvad med
underlägsen-hetskänsla. Därav hennes utomordentliga
framgångar. Ty denna känsla driver henne
oavlåtligt att söka övervinna och att nå fram till ny
jämvikt och anpassning med en skiftande
yttervärld. ”1 denna strävan, som aldrig kan
komma till utjämning, emedan den varelse,
som skapas av den, aldrig fullkomligt besvarar
miljöns krävande och frågande krafter, måste
också ha utvecklats den förmåga som vi från
olika sidor kalla själ, ande, förnuft.”
Emellertid är ju mindrevärdeskänslan enligt
Adler också en drivkraft vid alla sjukliga
för-irringar: vid neuroserna, ja, vid självmordet
och brottet. Nåväl, svarar Adler, men dessa
underlägsenhetskomplex^ som driva till
kompensation av en inbillad eller asocial
överlägsenhet, kännetecknas av en bristande
gemenskapskänsla. Neurotikerna och brottslingarna
söka sin tillfredsställelse på en väg, som är
oframkomlig och oundvikligen leder till
nederlag. Ty gemenskapen är människolivets
grundlag: från den strömma alla dess lyckokällor
och dess fullkomnande är livets mening.
Det ligger en rik kännedom om det
mänskliga livet i Adlers betraktelser över
gemenskapen, och envar kan lära därav. Han ställer
sig inför barndomens själsliv och gör den
väsentliga frågan: av vilken anledning
begynner den skilda utvecklingen mot de sociala och
de asociala banorna, finns det något som gör
eller medverkar till att den ene blir god och
den andre oduglig eller ond? Svaret är hårt
att höra, är utan tvivel ensidigt, har ej pejlat
alla djup, och likväl har envar uppfostrare
skäl att lyssna därtill.
Adler anser att det till sina verkningar
radikala onda i människornas fostran är det att
barnen bortskämmas. Det barn, som av en
alltför hjärtlig mor eller far lär sig att bli parasit
och egoist och som därav får den konstanta
inställningen att allt skall göras för det och
det självt intet ge blir märkt för livet. Det
kommer att fortsätta att söka betjänas av
andra och att kujonera andra. Det kommer
sedan inte att kunna fylla livets fordringar på
medverkan. Det kommer att dra sig tillbaka
från dess krav i skrämsel att blotta sin
underlägsenhet. Det retirerar i en inbillad
överlägsenhet. Den vuxne av denna typ kommer
att plåga sin omgivning med nervös
sjuklighet, med avund och elakhet, med oförmåga att
hänge sig i arbete och kärlek. Även många
självmördare tillhöra de bortklemades klass.
De ha väntat sig för mycket. Det händer att
de vilja bestraffa andra med att ta sitt liv. En
sjuttonårig yngling, bortskämd av modern,
fick inte följa med henne på en resa. En kväll,
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
