Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Västerländsk ande - Anmälda böcker - Pär Lagerkvist, Den knutna näven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄSTERLÄNDSK ANDE
nelser, lärosystem, en religion som fått
tarmvred. Kulten, vidskepelsen och råheten, det
heligas eviga följeslagare, frossar som gamar
på det förgångnas kadaver, stanken stiger som
virak mot den rena himlen.”
En intryckskonst, sådan som denna, kan
icke överträffas; men oupphörligt möter man
i Lagerkvists bok bilder av samma
fascinerande åskådlighet, än spöklikt ohyggliga i sin
stegrade realism, än genomglänsta av ett
grekiskt morgonskimmer, än fyllda av evangelisk
blomdoft och enfald:
”Höljt i markens liljor, i bergens blödande
anemon, ligger Galiléen, djupröda sluttar
vallmofälten ner mot Gennesarets stilla sjö,
och Tabors förklarade kupol och Karmel och
Libanon vilar trygga i himmelens famn.
Vidunderligt blommar våren, extatiskt och
blödande som ett överfullt hjärta, lyft mot den
rena rymden — ett heligt och oförvanskligt
minne av människohjärtats egen vår.”
Det är dock ingalunda genrebilderna och
landskapstavlorna som utgöra det egentliga
innehållet i denna sällsamma resebok. Den
har ett helt annat uppsåt än att fläta en
artistisk arabesk av minnen och impressioner.
Lagerkvists möte med Österlandet är endast
den yttre och tillfälliga anledningen till
tankar över Västerlandets väsen, dess fatum,
dess aktuella situation. Lagerkvist (liksom
varje människa, vilken rubbats ur den
köttsliga säkerhetens tillstånd) förnimmer denna
situation som katastrofal. För honom är
människan en fackelbärare, en ljusets utpost mot
det oändliga mörkret; och då han nu ser
facklorna släckas eller brinna kvalmigt och
rykande, blir han en varnare, en ”vates”, en
bestraffare av tidens kaosdrifter och
kaosdriften i sitt eget hjärta. Det måste sägas, att
den poetisk-filosofiska helhetssyn vilken
uppbär Lagerkvists förkunnelse fängslar och
övertygar på ett djupare vis än hans mer speciella
polemik. Man kan omöjligt finna
distinktio
nen lyckad eller rättvis, när han talar om ”de
reaktionära hordernas illvrål”, som ”blandar
sig med den motsatta yttersta flygelns
troskyldiga patos, bägge lika övertygade om att i
individualismens utrotande ligger vår
frälsning innesluten”. Den motsatta flygeln, vars
förvillelse, till skillnad från de reaktionära
hordernas, för Lagerkvist har ett blåögt och
idealistiskt tycke, slog sina blixtrande slag
bland annat i Lenins och tjekans Ryssland och
Bela Kuns Ungern! Även i ett annat
hänseende måste man reservera sig. Lagerkvists
patos är vördnaden för Västerlandets ande;
av denna ande är hans bok genomträngd, och
han har ägnat den en oförglömlig lovsång
i den prosadikt som bär titeln ”Undret i
Delphi” och som själv är ett under av
djupsinne och skönhet. Men han glömmer, eller
han framhäver icke klart nog, att denna ande,
som var stor och skapande, så länge det rådde
jämvikt i dess väsen mellan apolliniskt och
dionysiskt, för länge sedan brutit förbindelsen
med det helig-dunkla, med det fruktbara
dödsriket, med instinkt och myt, natur och
hemlighet; och han förbiser, eller han synes förbise,
att den blivit profan och förståndsmässig,
cerebralt hetsig, klok men icke vis, rik och tom,
självsäker och vacklande. Hade han insett
eller velat inse detta, skulle han ha stått
mindre häpen och kanske också mindre
fördömande inför ögonblickets paroxysmer. Han
skulle ha sagt sig. att det fruktansvärda hat
mot civilisationens både verkliga och skenbara
värden som fått ett nästan genialt uttryck i
satsen: ”Wenn ich Kultur höre, entsichere ich
meinen Browning”, är den sena, oheliga
europeiska andens väsensfrukt och sannskyldige
son. Och detta i dubbel mening. Ty anden är
både dess fader och dess moder: andens hybris
är dess fader och andens tomhetskänsla dess
moder. Att hatet framgått ur tomhetskänslan,
ur ett ojämförligt vakuum, det är tydligt nog,
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
