Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Västerländsk ande - Anmälda böcker - Pär Lagerkvist, Den knutna näven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
det behöver icke styrkas; men hatet förråder
också sitt faderliga ursprung. Ty kan något
vara mer likt adertonhundratalets
rationalistiska och den sena civilisationens övermodiga
ande (låt vara med alla drag groteskt
förstorade och drivna till karikatyr) än den övertro
på organisation och propaganda, på
reklamens och det medvetna ingripandets förmåga
att omskapa världen och människan som
kännetecknar vår tid? Kulturhatet är förvisso
andens rättmätige son, och att tomhetskänslan,
dess moder, sätter skäran i dess hand, så att
del kan snöpa sin fader, det är i full
överensstämmelse med ett uråldrigt mytiskt schema.
Jag har anmärkt detta, därför att bristen i
Lagerkvists för övrigt visionärt klarsynta
tids-kritik ligger däri att han synes datera vad man
bekvämligen må kalla ”Västerlandets
undergång” från det plötsliga frambrytandet av
dagens våldsideologier, medan det i själva
verket begynt långt tidigare. Denna brist
förorsakar, att han till de livets kostbarheter mot
vilka förstörelsen riktar sig räknar också
sådana sena halvideal och skenvärden som
pacifism och internationalism. Förvisso är
freden en god och eftersträvansvärd sak, så
länge den icke stinker, och internationalismen
ett tekniskt faktum, som vi icke kunna undgå.
Men varken pacifism eller internationalism
äro heliga. Och att de icke äro det, det kan
man lättast fastställa, icke genom något
teoretiskt resonemang, utan helt fenkelt genom att
eftersinna vilka associationer och inre bilder
som dessa ord väcka. Åtminstone hos mig
framkalla de föreställningsserier av mycket
profan och delvis föga uppbygglig natur,
föreställningsserier, vilka förråda vålds- och
välfärdsideologiernas inre frändskap; dessa
härröra alla ur en gemensam källa, de ha
sitt fäste i vacklandet och sin rot i
rotlösheten.
De invändningar som jag riktat mot
Lagerkvists sköna bok äro av principiell art, och
jag vill icke förtaga dem deras udd. Men
starkare än några invändningar, än någon kritik,
är trollmakten av den ande som brinnande och
mörk sveper genom sidorna. Om jag inskränkt
mig till att anmäla några avvikande åsikter
och försummat att ge ett objektivt
sammandrag av Lagerkvists tankegång, så har detta
skett icke minst därför att varje referat skulle
vara liktydigt med profanation. Otvivelaktigt
är, att hans bekännelse till levande humanism,
sådan den utformats i detta arbete, måste få
vidsträckta verkningar; det måste hädanefter
bli svårare än det hittills varit för
traditions-lösheten, för den ludna primitivismen, både
den oförfalskade och den med getskinn på
händerna, att hävda sin ställning inom svenskt
språkområde. Lagerkvists oavbrutna spörjande,
hans rastlösa eld, är en mäktig tillgång för
svensk kultur, som genom sin brist på
frågande oro, på inre upprördhet, annars gärna
har ett tycke av overklighet, av onaturligt lugn.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
