Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malmberg—Edfelt—Nordvang, Från George till Kästner, anmäld av Artur Lundkvist - Bengt E. Nyström, Rymden klarnar, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ningens härliga väg”. Kästner och Edfelt är
en utmärkt kombination: diktare och
översättare ingår i en enhet som närmar sig identitet.
Det är en förtvivlad lyrik,
efterkrigsförtviv-lad; poeten är en man i gathörnet med
uppslagen rockkrage och cigarrett i den bittra
munnen som med skenbar likgiltighet ser
skönhetens och drömmarnas spillror trampas
i smutsen; hans verser kommenterar
verkligheten såsom med en rad axelryckningar. Man
står inför alla värdens bankrutt, en
mänsklighetens fullständiga konkurs; frågan är om
man orkar börja på nytt. ”Mord fyra år —
och sedan full orkester!”
Irma Nordvang svarar för krigspoeterna,
soldatlyriken. En pinad människokör ur
förbrända byar, förgråtna skogar, nedskjutna
städer. En lyrik som i första hand verkar
genom sin fasansfulla bakgrund. Den
tydligaste profilen har Heinrich Lersch —
arbetare, soldat, skald — med sin pacifistiska
passion och sin broderssolidaritet: ”Kamrat, vad
du ej har — det vill jag heller icke veta av!”
I ”Vandring” stiger den kosmiska tron ur
jorden direkt; en man går ut med sin kvinna
(”jag är så stugetrött och möbelmätt som du”)
och de förnyas av närheten till mark och träd,
uppfylls av all materias inneboende ande.
Igenom stjärnhav och eoner drar
med oss den jord, du genomflammat har.
Om antologien som sådan kan anmärkas att
den upptar alltför många namn, flyktigt och
ofullständigt representerade. Expressionisterna
är synnerligen svagt företrädda; exempelvis
Werfel borde kunna ha avvunnits långt mera.
Volymen synes inte vara riktigt genomtänkt
komponerad; åtskilligt har nog överlämnats
åt slumpen. Men kanske har just på det sättet
den bästa bilden erhållits av modern tysk
lyrik på gott och ont. I och för sig står
tolkningarna högt över det vanliga genomsnittet.
Artur Lundkvist
Klar rymd
Bengt E. Nyström: Rymden klarnar.
Diakonistyrelsen. 3: —.
Bengt E. Nyström debuterade för snart
trettio år sedan med ett litet häfte lyrik, som
vittnade om ett ömsint handlag, ett visst sinne
för vek språkmelodi, men knappast om någon
större självständighet. Under den tid som
förflutit sedan den gången (vilken tid!) har han
icke hört till de produktiva författarna, men
till gengäld ha hans sparsamma gåvor blivit
allt värdefullare. Det litet vaga och lösa tycke
som var hans ungdomslyrik eget har lämnat
rum för ett manligt (stundom nästan bistert)
sinne för väsentligheter: drömmarens
melodiska ensamhet har konfronterats med den
fräna och beska verkligheten, med lidelsen och
lidandet, med arbetet, ansvaret och döden.
Hans nya bok ”Rymden klarnar” hör till
dem som man vill tillönska många läsare även
utanför den krets till vilken den väl närmast
vänder sig. Den företräder en otvetydig kristen
livssyn, och om än dess centralt religiösa lyrik
som regel icke utgör samlingens litterärt bästa
(det ligger nästan i sakens natur) bidrar
däremot diktarens kristna patos, när det tränger
in liksom från sidan, att skänka hans övriga
poesi dess helgd och djup. Men stundom kan
även hans religiösa diktning nå en enkel och
beundransvärd höghet såsom i följande tre
strofer, vilka, om de infördes i den svenska
psalmboken, skulle räknas till dess yppersta
prydnader:
Ett hjärtas väg, först bort, så hem
med stänk av blod i varje spår.
O Herre, jag välsignar dem,
min otros och min smärtas år!
Räds ej att blind och hjälplös gå
emot ett mål du dunkelt vet!
Dyrt köptes allt, som skall bestå
i evighet.
Min kyrkas höga, vita valv
ha mina fäders längtan byggt.
Om modet svek, om handen skalv,
där står dock verket fast och tryggt.
Jag vill ej stå som sämre man,
din kraft i dag, o Herre, giv!
Bygg av mig själv, då jag ej kan,
mitt verk, mitt liv!
Jag tror på Gud. Jag vet det lugnt,
jag darrar ej på rösten ens.
Mitt hjärta sätter aldrig punkt
vid livets slut, vid dödens gräns.
Så brusa fullt, du orgelspel,
i psalm på psalm, jag älskar dem.
Jag fann min väg, jag tog min del,
här är mitt hem.
Bland Bengt E. Nyströms profana dikter
(om man kan använda ordet ”profan” om en
poesi, som är buren av en så högtidlig livs-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
