Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karin Boye, Kris, anmäld av Sven Stolpe - Olle Hedberg, Iris och löjtnantshjärta, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
förhärligas på bekostnad av de mycket trista
kristna representanterna.
Karin Boyes intressanta bok innehåller det
kanske farligaste angrepp mot kristendomen,
som vår unga litteratur rymmer. Det är
farligt, därför att författarinnan med en sådan
bravur illuderar kännedom om kristendomen!
Emellertid hjälpa icke alla bibliska namn och
religiösa citat — det är en kritikers plikt att
fastslå, att den kris, i vilken bokens hjältinna
befinner sig, icke har något som helst
gemensamt med ett kristet själstillstånd. Det är här
fråga om en med utomordentlig ensidighet
gjord karikatyr på kristna själslägen. Ingen
ansvarsmedveten kristen skulle underskriva
de dåraktigheter, som kristna hycklare i
bokens slut få uttala om bokens innehåll.
Lättast kan man visa, hur illojalt Karin Boye
skildrat sin hjältinnas kristna epok, från
vilken hon skall befrias, genom att påpeka, att
Kristus icke existerar i denna bok som
levande psykisk verklighet. Malin har aldrig
varit kristen. Hon är en mycket olycklig och
mycket obehaglig hysteriker, som just skulle
behöva komma i kontakt med sunda kristna
värden.
Hon räddar sig till harmoni på en annan
väg, och därmed är i och för sig ingenting
att säga, bara kristendomen icke ges skulden
för hennes tidigare olycka. Siv får
representera samma princip som Lucifer, det trygga
fria livets. Villigt skall erkännas, att Karin
Boye ger utomordentligt vackra uttryck för
sin livstro. Men när denna befrielselinje
kallas kärleken och kristendomens linje
kallas rädsla och motstånd, måste man
opponera. Det vore lojalare att rikta polemiken
mot Kristus själv och icke mot de
pseudo-kristna hycklarna. Vidare förefaller den
kär-lekslära, som boken predikar, ha en
betänklig likhet med primitivismens kända
evangelium. Det heter om Siv, att hon står ”full
av behag och vegetativ vishet på den smala
gungande spången över kaos”. Grunden
förefaller en smula bräcklig för den bastanta
Malin, även om den kanske kan duga för
den animala unga drömsynen Siv. Om
spången skulle brista? Om kaos skulle bli
en fruktansvärd verklighet? Är frihetsläran
då ändå att föredraga framför disciplinen?
Jag vet, att detta är en farlig fråga; Karin
Boye vill, att hennes kärlekslära skall kallas
disciplin. Jag förstår emellertid icke med
vilken rätt. Hennes bok slutar med en
bekännelse ”bortom allt förnuft till livets eviga
sega vilja att leva”. Jag kan inte se annat
än att detta är den rena primitivismen. Redan
i sin sista novellsamling förrådde Karin
Boyes symbolval vissa själsliga egenheter,
som man inte kunde misstaga sig på, även
om de av psykoanalysen förmodligen räknas
som hälsans kännetecken. I den nya boken
förefaller förälskelsen i Sivs unga kroppsliga
charm vara en något svag utgångspunkt för
en världsomstörtande filosofi. Finns det
verkligen inga andra och starkare argument för
en ståndpunkt, som så lätt kastar över axeln
Kristus och hans folk? Och är det troligt,
att denna — i och för sig nobla och kanske
rentav sunda — lilla förälskelse utgör en
pålitlig och hållbar livsgrund för lycka?
Karin Boye har själv markerat, att hon
anser offentliga psykoanalytiska analyser av
levande diktare med utförlig demonstration
av alla privatpersonliga, familjära och
sexuella förhållanden vara fullt försvarliga.
Recensenten hyser själv en annan uppfattning
och vill därför avsluta denna rent
principiella kritik med ett erkännande av bokens
djärva syftning och av författarinnans —
som alltid — odelat sympatiska allvar. Att
den stilistiskt står i rangklass, behöver icke
omtalas. Sven Stolpe
Iris och
löjtnantshjärta
Olle Hedberg: Iris och löjtnantshjärta.
Norstedts. 6: 50.
Man kan ibland undra, om Olle Hedberg
inte hör till dem, som fått en skärva av
trollspegeln i ögat. Då man läser hans böcker,
och i synnerhet då man läser årets roman,
frågar man sig gång på gång, om denne
sällsynt begåvade författare inte förmår se något
annat hos människorna än småfuttigheten,
simpelheten, lumpenheten och gemenheten.
Till verklig, positiv dålighet nå hans
personer inte upp; de äro enbart vardagliga och
triviala, de företräda uteslutande de små
egenskaperna.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
