Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Olle Hedberg, Iris och löjtnantshjärta, anmäld av Holger Ahlenius - Gösta Gustaf-Janson, Gubben kommer, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Denna gång är det mot rika
överklasskretsar i Stockholm som Olle Hedherg främst
riktar sitt undersökningsinstrument, och med
stram kallblodighet, utan att darra på
handen, för han dissektionskniven. Några enkla,
snabba snitt, och offret ligger där naket och
blödande i all sin erbarmliga kräkaktighet.
Ingen av vardagslivets små detaljer, av life’s
little ironies, av medmänniskornas
skröpligheter undgår denne överlägsne iakttagare och
obarmhärtige satiriker. Hur mästerligt
avslöjas inte den gamla uppmålade
fågelskrämman fru Asp och de snikna, penninglystna
släktingar, som, likt gamarna kring aset,
skockas kring denna rika arvtant och försöka
undantränga varandra i hennes ynnest. Och
vilken talande bild får man inte av den
mördande tråkigheten och den ständiga inbördes
knivkastningen vid familjen Motanders
weekend hos det gamla fjolliga släktöverhuvudet
på sörmlandsgodset. Andefattigheten,
trivialiteten, brackigheten i dessa förmögna
upp-komlingskretsar skildrar Olle Hedberg i ett
manér, som han numera behärskar till
mästerskap.
Men det kan nog inte hjälpas, att det till
sist blir något kvävande i detta järnhårda
grepp kring de flesta av bokens personer, att
ens hjärta isas av detta oblidkeliga
människoförakt. Och rent konstnärligt sett äro nog
dessa partier alltför utdragna för att i
längden helt kunna behålla vårt intresse. Med
desto större glädje dröjer man därför vid
den smala rännil av varm, naturlig,
ofördärvad mänsklighet, som dock rinner genom
detta förödda ökenlandskap. Vi möta här en
gammal bekant från ”Fria på narri” —
hembiträdet Iris Mattson, som i den nya boken
genomlever en oändligt alldaglig och
oändligt trist kärlekshistoria med den unge
fänriken Robert Motander, den ende av denna
familj, som faller ur ramen. Det är ett enkelt
och vardagligt men redbart och hyggligt litet
löjtnantshjärta, som här, när det erotiska
äventyret börjar bli allvar, rannsakar sig
själv och når fram till ett allvarligt beslut,
för att meningslöst och banalt krossas vid
en motorcykelolycka. Och det är en litet
lättsinnig men snäll och enkel flicka, som också,
med den växande känslan, växer till sann
godhet och världsvis omsorg om löjtnants-
hjärtats väl och ve, för att slutligen i sorgen
ge uttryck åt oförfalskad, varmhjärtad och
luttrad mänsklighet.
Det varar blott ett ögonblick; i nästa
minut slår den mänskliga dyn, i hyckleriets
och girighetens skepnad, tillsammans över
hennes huvud. Men den vackra och rena ton,
som här för några korta stunder trängt
igenom ironiens och satirens dystra
kraxande, och som författaren alltså förmår
återge när han vill, blir till sist bokens främsta
behållning. Det vore synd, om inte den tonen
finge göra sig mer gällande än hittills i Olle
Hedbergs författarskap.. Den är dock till sist
livets egen. Holger Ahlenius
En bra roman
Gösta Gustaf-Janson: Gubben
kommer. Bonniers. 9: 50.
Gösta Gustaf-Jansons nya stora roman,
”Gubben kommer”, har både uppenbara
förtjänster och uppenbara brister. En kritiker
kan utan svårighet utförligt motivera antingen
ett positivt eller ett negativt omdöme. Han kan
också få vågskålarna att väga ganska jämnt
och avläsa en tämligen genomsnittlig vikt på
boken.
För egen del hyser jag ingen tvekan om
hur boken skall bedömas. Ser man den icke
som ett isolerat verk utan i sammanhang med
modern svensk skönlitteratur, anser jag att
dess förtjänster äro så uppenbara, att de för
den här gången helt må få uppväga bristerna.
Ty vad är det vi haft behov av om icke just
en återväxt av den realistiska berättarkonsten.
Den svenska författargeneration, som nu
uppnått medelåldern, räknar flera upperliga
berättare ibland sig, men inom den som kommit
därefter trängas de icke precis. Dekorativ
stilkonst, prosalyrik, subjektivism — av detta
ha vi fått mycket och bra på senare år,
men av stor, bred epik nästan intet. Med
”Gubben kommer” liksom med sin närmast
föregående roman ”Kapitulation? — Nej!”
visar Gustaf-Janson, att han är en verkligt god
berättare med möjligheter att bli ännu bättre.
Han äger den sällsynta förmågan att krypa
ur sitt eget skinn och in i andras, att likt Alice
vandra genom spegelns glas och in i en värld,
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
