Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gösta Gustaf-Janson, Gubben kommer, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som är lika verklig som vår egen, fastän den
icke existerar. På dessa promenader är han
som den äkta berättaren höves fullständigt
inkognito; han uppfattar och bedömer givetvis
med hjälp av sina erfarenheter och sin
personlighet men blandar aldrig ihop eget och
andras. Han har inga förutfattade meningar
om hur figurerna böra uppträda för att det
skall passa hans privata önskningar utan låter
dem handla och utvecklas i trohet mot sina
förutsättningar. Han har förmåga att se i
detalj något som icke finns och återge det så
att vi aldrig reflektera över att det icke är
sant i betydelsen befintligt i tid och rum.
Detta är en alldeles särskild begåvning, som
inte har med vanlig begåvning och fantasi att
göra. Jag vill inte påstå, att det är den högsta
formen av författarbegåvning utan endast att
den är mycket sällsynt. Med denna gestalt- och
rumsskapande fantasi förenar Gösta
Gustaf-Janson en mycket god uttrycksförmåga: han
har en lättflytande och kultiverad stil, som är
i hög grad anpassbar utan att vara opersonlig,
och han har energi nog för att icke släppa ett
motiv förrän det är genomarbetat. Få
författare skulle haft tålamod att bygga upp en så
komplicerad och sinnrik intrigbyggnad som
den i ”Gubben kommer”. Att kompositionen
trots allt icke blivit helt lyckad kan icke
överskyla ansatsens kraftfullhet.
”Gubben kommer” spelar på ett kråkslott
någonstans i norra Västmanland. Man kan
gott säga ”spelar”, ty handlingen är upplagd
med flitig användning av dramats teknik. Det
omedelbara händelseförloppet är inte
utförligare än att det skulle kunna avfärdas på en
tvåtimmarsföreställning. Vi införas i
handlingen lagom i tid för att få bevittna
slutkatastrofen, allt vad som ligger förut, och det är
inte litet, få vi till livs endast genom
rekapitulation via figurernas tankar och samtal. En
dylik romanteknik är gammalmodig, vilket
kanske icke i och för sig är av någon betydelse
men blir ett minus, därför att man har det
bestämda intrycket att författaren berättar
bättre, när han är i takt med
händelseförloppet.
Alltnog, pa gården lever en samling
människor, som lämnar rikt stoff åt författarens
karakteriseringsförmåga. Några, bland dem
vår gamle vän Kalle Karlin, bo i tjänar-
flygeln och äro endast till för att genom sin
närvaro göra miljön mera övertygande och
levande. Dessa i dubbel bemärkelse
underordnade figurer äro samtliga återgivna med
mästerlig träffsäkerhet. Trots att vi blott få
några detaljer om var och en och aldrig ett
försök till karaktärsdiagnos känna vi dem
utan och innan. Kalle Karlin till exempel är
storartat levande, och var gång hans dolska
och ändå charmerande fysionomi visar sig i
synfältet vill man applådera. Uppe på slottet
bor en familj av synnerligen heterogen
sammansättning. Fru Sneijder, en loj och
charmant medelålders änka, har två vuxna barn
och en minderårig adoptivdotter. Ingen av
barnen har ärvt moderns trankila
laisser-aller-läggning. Dottern Marianne är en typisk
representant för cocktailgenerationen, svängande
från hetsiga lynnesutbrott till fullständig apati
och livsleda. Sonen Bengt är en betydligt
enklare natur, i grund och botten villrådig och
välmenande, men utåt karsk, initiativrik och
nazistiskt viljebetonad. Ehuru man villigt
erkänner att båda barnen, i synnerhet då
Bengt, äro v äl tecknade, frågar man sig om
icke författaren i sitt psykologiska nit gjort
dem litet för kontrasterande. Men på denna
fråga har författaren i bakfickan ett
överraskande svar, som man icke kan förråda
utan att beröva boken en del av dess spänning
för läsaren. Alltefter det berättelsen
fortskrider sälla sig till dessa huvudpersoner
ytterligare fyra: en äldre kvinnlig släkting, hennes
tyranniserade nièce och sällskapsdam,
Gunvor, samt en gammal affärsvän till familjen
med sin nyförvärvade, unga fru.
Genom att spela ut dessa personer mot
varandra ger oss författaren en god bild av dem
allesammans. Det är likväl icke deras
figure-ringar och reaktioner inbördes, som är
romanens mål och medel. De äro samtliga bestämt
fixerade mot en utomstående, mot gårdens
verklige ägare, den sedan flera år tämligen
spårlöst försvunne Charles Henri de Grévy,
populärt kallad ”gubben” eller ”dödgrävarn”.
Gubben, om vilken man icke vet om han är
död eller i livet, är ett spöke, som överskuggar
gården och dess invånares existens. De ha alla
något otalt med honom eller han med dem,
och ingen av dem förmår göra något verkligt
och helt av sitt liv, förrän denna irrationella
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
