Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gösta Gustaf-Janson, Gubben kommer, anmäld av Georg Svensson - Thore Ericsson, ...32, anmäld av J. E. - David Arill, Två års påföljd, anmäld av J. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
faktor, denna lurande fara är försvunnen. Med
virtuositet har Gösta Gustaf-Janson förmått
att sprida mystik kring den frånvarande, som
ändå alltid är närvarande i dessa
övermöblerade, av hemligheter unkna rum. Det är ett
konststycke att låta ett halvt dussin människor
nästan oavbrutet i fyrahundra stora sidor tala
om ett och samma ämne utan att blotta det på
dess innersta hemlighet. Utan att göra det
tråkigt, skulle man vilja tillägga, ty faktum är
att det svåra regiknepet lyckats. Spänningen
stiger och stiger, och författaren skulle icke
ha behövt ta till så grälla filmeffekter som
den väldiga höststormen för att till
bristningsgränsen spänna läsarens förväntan på
familje-spöket, när det slutligen uppenbarar sig i kött
och blod. Det visar sig tyvärr också, att
författaren förtagit sig på kuppen. När gubben
slutligen kommer, tonar skildringen ut i ett
adagio, som är mera matt än innerligt ovanpå
alla fortissimon. Den förfärlige dödgrävarn
visar sig nämligen vara en försoningens
apostel, som endast begär en sak för sig själv
och mänskligheten: fred. Detta budskap är
i och för sig i hög grad behjärtansvärt, liksom
det kan ligga en fin symbolik i en sådan final,
men det är ofrånkomligt, att romanen förlorar
sin kraft och åskådlighet, så snart författaren
börjar laborera med symboler och idéer.
Huruvida det är symboliskt att Kalle Karlin
samtidigt finner för gott att avdunsta lämnas
därhän.
I trots av sina brister står Gösta
Gustaf-Jansons roman fast som en av de större
bedrifterna i nyare svensk romanlitteratur. Det är
en bok, som man gärna och tryggt
rekommenderar. Georg Svensson
Brott och brott
Thore Ericsson: .. 32. Bonniers. 5: 50.
David A r i 1 1: Två års påföljd. Bonniers.
5: 50.
Thore Ericsson debuterade föregående år
med den omständliga småstadsskildringen
”John Steen i Himmelsvik”, en så kallad
”riktig roman” — vad nu det kan betyda.
Det var en på sitt vis intressant miljöstudie,
och det var i alla händelser en bok som i
högre grad förtjänade vår uppmärksamhet
än det skäligen enkla kolportage han i år
utgivit under titeln ”. . 32”. Författaren har
alltså tagit till sin uppgift att ge en närbild
av året för Kreugerkraschen, andra
hårresande sensationer att förtiga. Ingenting kan
vara enklare än Thore Ericssons
förfaringssätt. Han har överflyttat en del personer från
sitt Himmelsvik till ett Stockholm, som i
fråga om syndfullhet lämnar föga övrigt att
önska. De människor, som Thore Ericsson
låter framträda i sin krönika från olycksåret,
diskutera dagens och tidens frågor i en
jargong, som möjligen kan anses för spiritualitet
i mera amerikaniserade affärskretsar.
Det skall inte förnekas, att Thore Ericsson
visat sig vara mäktig tidsfärg i sin krönika.
Delvis har han ju till stoff rent historiska
händelser; intresset samlar sig självfallet
kring affären Kreuger: salig tändstickskungens
drag äro också av den påpasslige
tecknaren återgivna på bokens omslag. Att
mobilisera något större intresse för de kring
guldkalven roterande mannekänger, som utgöra
denna romans personager, faller sig
emellertid skäligen svårt.
David Arills roman ”Två års påföljd”
saknar, liksom Thore Ericssons, inte ämnets
aktualitet, men i grund och botten står den
sig nog bättre, betraktad som skönlitterär
produkt. Det ämne, denne författare upptar
till behandling, är, kan man säga, detsamma
som Hans Fallada med så vederhäftig konst
skildrat i sin roman ”Adjö — och
välkommen tillbaka”: det vill säga en
strafffånges försök att acklimatisera sig i den
hårda och bistra verklighet, som står honom
till buds efter straffets avtjänande. I David
Arills roman träder en medlem i
ordenssällskapet De Förskingrande
Förtroendemännens Brödrasamfund” efter avtjänat straff ut
i Guds vackra värld, och om de
vedervärdigheter, han har att utstå vid sina försök att
ånyo få fast fot i en social miljö, från vilken
han en gång utstötts, handlar denna berättelse.
Även om denna roman inte äger några mera
påfallande stilistiska eller psykologiska
förtjänster, kan den likväl förtjäna att läsas på
grund av sin frasfrihet och ärlighet. /. E.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
