Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Emil Zilliacus, Karelare, anmäld av S. R—n - Hans Botwid, Oväntat sällskap, anmäld av S. S—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Förnäma bagateller
Emil Zilliacus: Karelare och annat
folk. Schildts. 4: 50.
Emil Zilliacus har för tillfället lämnat sitt
klassiska arbetsfält och i en — naturligtvis
— utsökt liten volym gett oss glimtar från
sitt karelska Tusculum: denna till synes
något omaka sammanställning har fått ett
djupt inre berättigande efter det strålande
kapitlet ”Vid brasan med Horatius en
vinterdag” i hans förra bok. Zilliacus ser såsom
Runeberg (mutatis mutandis) den finska
bygdens företeelser i antikt perspektiv. En lurvig
dräng på gården blir en faun, ett tjusande
och sagolikt urtidsväsen, vars omotiverade
krumsprång återges med humor och någon
bävan. De äro tydligen inte avsedda som
annat än bagateller, denna och de övriga
berättelserna och resebilderna i boken, men
nog har mången i likhet med undertecknad
långt större glädje av sådana bagateller än
av digra, pretentiösa volymer
problemlitteratur i kvasilitterär form. Zilliacus fullständigt
okonstlade prosa utvinner av varje figur och
situation just det som under givna
förutsättningar skall utvinnas, varken mer eller
mindre. Detta leende lugn, denna luftiga,
skimrande klarhet möter man ingen
annanstans i nutida svenskt språk.
En spökhistoria (med anspråk på
autenticitet), en Italiaskiss, en detalj från
inbördeskrigets år: det är inga märkvärdiga ting, de
skaka oss inte, de sätta inga djupa spår i vårt
medvetande, men de skänka oss en stund av
ren, konstnärlig tillfredsställelse. Zilliacus är
den humane klassikern, men han är minst
lika mycket den stålhårde aktivisten.
Perserdramats tolkare har också ett strävt, krigiskt
kynne, som gör honom till något av en
jun-ker, där han går på sina karelska jaktmarker
och spejar mot öster. Det är en personlig
syntes av två element: den är nationellt
betingad och representerar något av det
väsentligaste i Finlands kulturtradition, men den
är väl i sista hand också mera äktklassisk än
den upphöjt lidelsefria humanitet, som ju
Wilamowitz totalt frånkände atenarna. Den
personliga värderingen av de olika
idealtyperna blir en helt annan fråga. Det är i
alla fall klart, att Zilliacus’ ställning som
aktivist i Finland inte råkar i motsats till
utan tvärtom hämtar näring ur hans klassiska
studium. Den litterärt obetydliga lilla
dialogen ”Lagman Rahmes spöken”, som
avslutar boken, ger besked i saken. Den
återspeglar en konflikt, som var brännande i dikt
och liv i Finland under världskriget men som
har sin aktualitet än i dag: konflikten mellan
ett ”formalistiskt” inställt rättspatos och
levande fosterlandskänsla, här dessutom
tillspetsad till familjekonflikt. Den självklara
begränsningen hos Zilliacus antydes, om
man påpekar det otänkbara i att han till
exempel låtit konflikten utspelas mellan
formalistisk rättspatos och levande känsla för
det socialistiska framtidsriket. Den
principiella motsättningen är densamma, låt vara
att formerna för den gestaltade sig en smula
olika i Finland 1917—18. 5. R—n
Underligt sällskap
Hans Botwid: Oväntat sällskap.
Norstedts. 5: —.
Hans Botwids nya roman är mycket
svårtillgänglig; anmälaren är icke ens fullt på det
klara med, om han verkligen fattat dess
syftning. I varje fall tycks den vara ett försök
att gestalta problemet
individualism—kollek-tivism, isolering och social gemenskap.
Hjälten i boken rymmer från de sina.
Den unge Tonners far har misslyckats och
begått självmord. Hans två bröder äro habila
moderna människor som klara sina problem
genom — att ignorera eller kväva dem. Själv
kan han icke gå den vägen. Han drar sig
tillbaka från människorna — familjen har en
liten villa ute på ett kolonistugeområde, och
där försöker han vinna ro och frid med sig
själv. Han misslyckas i grund. Allehanda
tvångstankar förfölja honom, mannen med
yxan lurar bakom hans stol, och han
fantiserar om mord och dråp. Han flyr till
Köpenhamn men utan resultat. Inte heller har han
någon hjälp av de besynnerliga gestalter, som
trots polisförbud bebo kolonistugorna
omkring honom. Detta proletariat är skildrat
ungefär som i Värnlunds tidigare romaner —
det är en samling patologiska individer, som
man aldrig sett i verkliga livet. Till sist
kom
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
