Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Botwid, Oväntat sällskap, anmäld av S. S—e - Sven Löfgren, Apoteket Pantern, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mer ett slags befrielse — han lägger snabbt
handen på en golvtvättande kvinnas huvud,
och han skänker en slant till en insamling,
trots att insamlaren nyss försökt skjuta honom.
Kommentaren kommer i ett brev, som
meddelas på bokens sista sidor. Det förklaras där,
att det är fel att vara ensam, och att hjälten
nu är mogen att gå tillbaka till människornas
gemenskap. Han har insett, att förföljaren
är — han själv. Författaren ger vidare en vink
om att hans roman möjligen kommer att få
sin fortsättning i två delar.
Denna roman har förmodligen sina
förtjänster — vissa psykopatiska
skräckstämningar äro fångade med en viss kraft, även
om stilen i boken är påfallande grå och
vanlig. Människoskildringen kan åtminstone inte
övertyga eller intressera recensenten. Vad
problembehandlingen beträffar, förefaller
konfliktens lösning vara något vagt skisserad. På
vad sätt övervinner Tonner egentligen sin
individualism? Vad är det egentligen som
åstadkommer förändringen? Jag kan inte se,
att läsaren får något svar på dessa för bokens
halt avgörande frågor. 5. S—e
Apoteket Pantern
Sven Löfgren: Apoteket Pantern.
Bonniers. 5: 75.
Med denna roman har svensk litteratur
blivit en miljö rikare: apotekets. Vi lära oss
nämligen av läsningen icke endast en hel del
om människor, som händelsevis arbeta på ett
apotek, utan lika mycket om apoteket självt,
om arbetet i laboratorium och officin, om
nattvakter, om expediering vid disken, om
yrkets jargong och speciella kamratskap. Den
man, som skrivit boken, är själv icke
farmaceut och har såvitt jag vet heller aldrig varit
det. Det vittnar om en mindre vanlig
författar-ambition, ty debuterande författare bruka i
allmänhet varken kunna eller vilja gå så värst
långt utanför den egna sfären. Även när de
söka blanda bort korten märker man i
allmänhet ganska lätt, var erfarenheten slutar och
uppfinningen tar vid. Det gör man emellertid
inte när det gäller Löfgren. Efter att blott ha
läst några sidor är man på det klara med, att
här är en författare som vet vad han talar
om. Jag är så övertygad av denna roman, att
jag nästa gång jag har mina vägar förbi
Malmskillnadsgatan skall ta en titt på detta
apotek, som jag tidigare ej lagt märke till.
”Apoteket Pantern” är egentligen icke så
mycket en roman i hävdvunnen bemärkelse
som fastmera en livsbild. Den kunde, och det
är mycket möjligt att den också är det, vara
grundad på noggranna dagboksanteckningar
och andra notiser, avsedda att dokumentera,
hur livet tedde sig för en trettio års ungkarl
under ett år i början av 1930-talet. Vi få inte
bara veta, hur det gick till på ett apotek i detta
nådens år utan även mycket annat: hur en
ungkarlslya, bestående av ett rum med
sov-alkov och kokvrå (hyra 1 300 kronor) var
inredd, vad dess hyresgäst sysslade med på
ensamma kvällar, hur en bridge- eller en
danskväll förflöt, hur ett par unga män gingo
restaurangronden och vad de talade om vid
nattgroggen efteråt, hur en nobelpristagare i
kemi höll ett föredrag på Gillet med ty
åtföljande subskriberad supé etc. etc. Vi
få också några alldeles utmärkta gatubilder
från Stockholm i höst, vinter, vår och
sommar. Ingenting förefaller att vara tillagt
eller fråndraget, varje detalj kan
kontrolleras av en stockholmare, som själv haft
samma vardagsliv. Och ändå stannar det icke
vid den kulturhistoriska inventeringens nivå.
Författaren sörjer genom en diskret ironi och
ett valörrikt artisteri för att det hela skall bli
i hög grad njutbart som dikt. Det är bra gjort,
och något som är bra gjort kan aldrig bli
tråkigt. Det är icke en tillfällighet, att de
verkligt goda författarna nästan aldrig behöva
gripa till det ovanliga och effektfulla för att
roa sina läsare.
Vid sidan om detta nature morte- och
genremåleri, som är författarens egentliga avsikt,
rymmer romanen en psykologisk handling, ett
kärleksförhållande, som huvudpersonen Viggo
Bruhn har med en flicka, som han hittar på
gatan och slutligen igen förlorar till gatan.
Detta förhållande, som ju till sitt uppslag är
tämligen banalt, är kanske inte alltigenom
lika övertygande som bokens enstaka episoder,
men det är återgivet med en intim, man ville
säga fransk, erotisk psykologi, som är ytterst
ovanlig på våra breddgrader. I synnerhet är
det ägnat att belysa Viggo Bruhns karaktär.
Bruhn är en levnadskonstnär, som själv
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
