Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Löfgren, Apoteket Pantern, anmäld av Georg Svensson - Paul Michael Ingel, Ungdom i landsflykt, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
definierar sin attityd som en ”klarsynt och
hänsynstagande egoism”, flanörens instinkt att
inte släppa andra människor in på livet än
sådana, som man lugnt kan lämna bakom sig,
när man går vidare. Flanören, som vi inte
trodde hade överlevt världskriget, lever alltså
i denna roman, och som omväxling till
livs-dyrkare och puritaner är hans behärskade
hedonism i varje fall underhållande. Man får
åtminstone av denna bok det intrycket, att han
representerar en bestämd tillgång för
kulturen. Att hans kyliga, heroiskt likgiltiga
inställning inte räcker för att lösa de personliga
problemen och icke i sig är något ideal, ger
romanen i både direkta och förtäckta ordalag
vittnesbörd om. Den genomströmmas av sval
melankoli och ensamhetskänsla. Dess
slutvinjett kunde vara en ung man, som med
mönstergillt ordnade anletsdrag och en cigarrett
elegant dinglande mellan läpparna skådar ut
genom sitt fönster mot natthimlens omätliga
och frostkalla djup. Georg Svensson
En förnyelse
Paul Michael Ingel (Ragnar
Holmström): Ungdom i landsflykt.
Holger Schildt. 7: 50.
Utan all fråga har Ragnar Holmström
genomgått en förnyelse i och med att han
skiftade hamn och blev Paul Michael Ingel.
Han är väl alltjämt den gedigne och
medryckande berättare, den friske och okonstlade
iakttagare man lärt sig uppskatta i hans
tidigare böcker om svenska bönder, arbetare,
sjömän och småborgare. Men det har kommit en
snabbare rytm och en hetare puls i hans
skildringar av ryska människor och förhållanden,
och den karga svenska vardagen har lämnat
rum för en blommande sensuell charm och ett
ibland nästan orgiastiskt överdåd, som man
gärna vill tro vara i släkt med det äkta och
genuint ryska. Och framför allt är ju själva
ämnet, rysk ungdom före, under och efter
revolutionen, i inbördeskrig och i landsflykt,
en värdefull landvinning för svensk
nutids-litteratur, där man sannerligen inte är
bortskämd med europeiska utblickar.
Författaren rör sig med anmärkningsyärd
säkerhet i ganska olikartade miljöer, bland
förkrigstidens brådmogna ryska
överklassung
dom, i de vitryska officerskvarteren under
inbördeskriget kring Murmanbanan, bland de
vinddrivna och märkta människospillrorna i
finsk landsflykt. Det är med lättfotad
snabbhet och alltid lika vaken iakttagelse han
förflyttar sig från plats till plats, från den ena
människogruppen till den andra, medan han
dock aldrig förlorar ur sikte eller tappar bort
Katia och Nicolaj, berättelsens huvudpersoner,
vars hetblodiga och ödesmärkta kärlek går
tillbaka till den orgiastiska trettondagskvällen
1914, flammar upp på nytt, då de efter många
år träffas i Helsingfors, och slutligen kämpar
en förtvivlad och oavslutad kamp mot
landsflyktens och föräldratyranniets
förödmjukelser. Den enda allvarligare invändning man
har att göra mot berättelsens trovärdighet är
den alltför romanaktiga lätthet, varmed
släktingar och gamla bekanta av Rysslands
oräkneliga söner och döttrar råka på och
återfinna varandra i inbördeskrigens och
landsflyktens förskingring och kaos. Men
annars hade det ju inte blivit någon
historia av!
Högst når författaren som
människoskild-rare. Här finnas figurer och gestalter som stå
sällsynt levande för ens inre öga: kapten
Baikalov, den barnafromme människovännen,
som glömmer allt annat för att konstruera
de fruktansvärdaste krigsmaskiner, den
galg-humoristiske, förbittrade och sönderbrände
Kurienko med sina olidliga smärtor i de
fotter, som för länge sedan amputerats, Nicolajs
fader, en odräglig förmyndarmänniska,
drypande av självbelåtenhet och med en aldrig
sinande svada, samt slutligen den obändige
Nicolaj själv, vek och brutal på samma gång,
som kämpar sig igenom inbördeskrigets och
mångmilaflyktens fasor, men bringas till
förtvivlan och är nära att supa ihjäl sig, då
fadern bullrande fortsätter att slakta den
gödda kalven till hans ära. Betydligt mindre
får man ur författarens kvinnliga gestalter;
det blir inte så mycket mer än mjuk
hängivenhet och doftande sinnlighet, med ett undantag:
den trosvissa och vitglödande revolutionären
Lydia. Men över det hela vilar en atmosfär av
obeskrivlig exotism, av sensualism och
brutalitet i förening, som onekligen ger en ny
glans, en ny tjusning åt Ragnar Holmströms
manliga berättarkonst. Holger Ahlenius
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
