Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kar de Mumma, Husses älskling; Hasse Z, Tänkt och misstänkt; Dan Bergman, Sista Danbitarna; J. R. Sundström, ”Ljuger gör jag inte...”, anmälda av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är
större”, sade Geijer. Inom det skenbart
blygsamma men i verkligheten betydelsefulla
verksamhetsfält, som Hasse Z. odlar, har han visat
sig kunna tänka både fritt och rätt. Hans
senaste bok, ”Tänkt och misstänkt’ , är ett
belägg härför, samtidigt som hans tonfall där
är omisskännligt stockholmsraljant. De senaste
kåserierna ha, liksom sonens, redan figurerat
i pressen, men man läser gärna om dem. Man
gör det med några ord ur hans egen bok i
åtanke: ”Kåseriet föryngrar, sade Jörgen, en
berömd kåsör på 80- och 90-talen. Alldeles
riktigt. Det finns fortfarande kåsörer, och
framför allt kåserier, som aldrig bli gamla.’
Man skriver gärna under. Hasse Z:s kåserier
komma att överleva honom, även om han själv
blir gammal som Methusalem.
Hasse Z. är den kloka reflexionens
humorist; han använder framför allt de hjärnceller,
som avsöndra tankar. Men det finns också
humorister, vilkas humor utgår från
rörelsecentra, de centra, som behärska armar och
ben. Hasse Z. understryker en lustig händelses
intellektuella värde, men många humorister
bry sig bara om att beskriva den fysiska
effekten — de äro de litterära
motsvarigheterna till filmens tårtkastningskoryféer. Dan,
som dog för en del år sedan, tillhörde
otvivelaktigt den typen, så fil. d:r han än var. Han
frossade i situationskomik. Ett av hans
ständigt återkommande trick var att framhäva det
våldsamt komiska i en situation genom en
anhopning av huvudsatser i ett enda andlöst
crescendo, till exempel: ”Och adjunkten
Eriksson stack tankspritt det fotlösa glaset i
bröstfickan och grep en stor bricka och klev in i
rökrummet och belastade brickan med flaskor
och glas och sopade aska och cigarrstumpar
under soffan och gjorde det snyggt och
fortsatte sedan in i matsalen och överlastade
brickan därstädes och bar den med darrande
armar och hjälp av magen mot köket, men
råkade vippa till på den, vid dubbleringen av
bordshörnet, så att brickan avlastades gesvint
som en gruskärra.” Det är dynamisk
diktning — där spelar rörelsen huvudrollen. Dan
är tydligen en föregångsman. Men hans
dynamik är inte av det sexualtragiska slaget som
den moderna — den hör ihop med tiden före
1914 — det mätta, kälkborgerliga Sverige, där
man i stillasittande belåtenhet ansåg den
fysiska ansträngningen komisk. Om hur
dynamisk Dans humor är, påminner oss bland
annat den efterskörd till hans alstring, som
i höst utgivits under titeln ”Sista Dan-bitarna’ .
Där sätter man rovor, slår sönder porslin och
diskar stekt fläsk på ett gemytligt men
ointellektuellt sätt. Där märker man också, att Dan
är föregångsman i ytterligare ett hänseende:
han har upptäckt och karikerat den
småborgerliga värld, varifrån Hammenhög hämtat
sina romanfigurer. Dan är helt enkelt en
Johannes, som bebådar den kommande
Mästaren. Jämte Balzac och Dickens torde nog Dan
vara en av de litterära figurer, som jämte en
del moderna författare i dedikationsexemplar
tronat på Hammenhögs bekanta nattduksbord.
Det hedrar den senare. Ty Dan är vår svenske
Thoma och Mark Twain i samma person. Det
är inte fy skam. Och fastän han är historisk,
har han säkert sin publik, även om den till
större delen finns bland dem, som äro över
femtio och under femton år.
Dan är småborgaren. I det hänseendet är
han en intressant representant för en av de
många olika variationer, som den svenska
humorn uppvisar. ”Så många humorister, sä
många olika slags humor”, kan man utan
överdrift säga om de humoristiska
förhållandena i Sverige. Svensk humor är
mångfacetterad i sin individualism, men även
individualister kunna ha drag gemensamma, och
svenska humorister kunna trots allt grupperas
flockvis. De ovan omtalade tre humoristerna
representera stadens humor: de se inte så
mycket till det originella hos människan, ty
original äro sällsynta i städer: de se i stället
till det vanliga hos henne. De ta fasta på
Medelson och filosofera över honom. Motsatsen till
stadens humor representerar i detta hänseende
provinsens. De svenska humorister, som under
de senaste åren skildrat provinsiella
förhållanden, ha varit berättare, inte kåsörer, ty
kåseriet är en urban företeelse. Och de ha framför
allt beskrivit original. Johan-Olov Johansson,
en mustig och frejdig humorist, har skildrat
original från Bergslagen, och Fritjof Nilsson
Piraten ännu mustigare original från Skåne.
Alltid original. Nu har ytterligare en
provinsiellt orienterad humorist — kanske eggad
av-föregångarna — framträtt med en om möjligt
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
