Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kar de Mumma, Husses älskling; Hasse Z, Tänkt och misstänkt; Dan Bergman, Sista Danbitarna; J. R. Sundström, ”Ljuger gör jag inte...”, anmälda av Nils Bohman - Frank Heller, Den stora filmen om Attila, anmäld av N. B. - Gösta Larsson, Livets nödtorft, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ännu rikhaltigare originalsamling. Det är J. R.
Sundström, som debuterar med ”Ljuger gör
jag inte, sa’ Janne Vängman”. Janne
Väng-man är norrlänning, och bakgrunden till hans
bisarra personlighet är det norrländska
skogslandskapet i baklandet till Sundsvall. De
väldiga skogarna, de svartstirrande tjärnarna,
snön, tystnaden och mörkret äro hans dagliga
omgivning under de växlande årstiderna. Och
man finner det nästan självklart, att den som
lever i en sådan miljö, måste frossa i
heden-dom och vidskepelse. Janne Vängman är
hednisk och vidskeplig utan hejd, men ur hans
vidskepelse och hedendom spirar humorn fram.
Han glömmer skillnaden mellan verkligt och
overkligt. ”Ljuger gör jag inte”, säger han —
och vill därmed bland annat övertyga sig själv
om att han talar sanning. Han trollar och
ljuger och tjuvskjuter, allt med samma
oför-bränneliga humör ”i sju akter i tid och rum”
för att använda hans egen befängda jargong.
Han tar ingenting på allvar, allra minst sig
själv. Han är en typ som Nergårds-Lasse på
Skansen, men han är inte skansenmässig. Han
är tvättäkta: tovig, grotesk, god och dåraktig
i primitiv mänsklighet. Man tror på honom,
fastän hån ljuger, och man tycker om honom,
fastän han är en skojare. Hans liv är en hård
kamp för tillvaron i form av en serie tokiga
upptåg, ty han tar inte livet högtidligt. Det
bevisar, att han är humorist. Nils Bohman
Frank Heller
Frank Heller: Den stora filmen om
Attila. Bonniers. 6: 50.
Frank Heller har det mest kosmopolitiska
umgänget av alla moderna svenska författare.
Han bmgås med minorciska storfurstar, tyska
psykoanalytiker, svenska storsvindlare,
italienska grevar, grekiska skoputsare, parisiska
skräddare, engelska book-makers,
amerikanska millionärskor och ryska
världsom-störtare. Senast har han med sin
bekantskapskrets införlivat Attila. Man blir förvånad, ty
Frank Heller brukar föredra verserade och
pomaderade hjältar, som föra en spirituell
konversation och förtära utsökta middagar.
Men man märker snart, att man inte behöver
frukta för råa härskrin och sadelriden råbiff
som huvudingrediens i boken: Attila
uppehåller sig på kontinentala hotell i en
kokain-snusande filmregissörs förklädnad, och
hun-nerfasonerna inspelas bara på film; man
slipper dem i verkligheten, ty Frank Heller
älskar inte det primitiva, om det möjligen
inte kan begagnas som filmmotiv.
I den nya boken fira både Hellers
civilisa-toriska patos och hans uppfinningsförmåga
en triumf. Det är en utsökt kultiverad och
tillika ohejdat spännande bok — den mest
tvättäkta Frank Heller, som utkommit på
länge. Den kommer att väcka entusiasm hos
de människor, som äro tillräckligt
ofördärvade för att beundra kulturen i stil och
miljöskildring och tillräckligt kulturtrötta
för att kunna njuta av primitiviteten i litterär
spänning. N. B.
Torftigt
Gösta Larsson: Livets nödtorft.
Översättning från engelskan av Greta Tiselius.
Wahlström & Widstrand. 7: 50.
Som tidigare i denna tidskrift berättats
skapades dèt en sensation kring denna av en
svenskamerikan på engelska skrivna och i
Amerika utgivna roman. Det ansågs
anmärkningsvärt, att författaren, som förgäves
inlämnat flera manuskript till olika svenska
förlag, kunde göra lycka med en bok i Amerika,
där dock konkurrensen på bokmarknaden är
betydligt hårdare än i Sverige. Man gladde sig
åt den unge författarens slutliga genombrott,
och glädjen dämpades icke nämnvärt av att de
svenska förläggarna av allt att döma borde
känna sig ganska snopna över att ha låtit en
sådan guldfågel gå sig ur händerna. Denna
senare tillfredsställelse torde ha delats av
författaren själv, som nu till yttermera visso kan
inregistrera den ovanliga triumfen att via en
översättning från engelskan och till ett eko
av de amerikanska reklamtrummorna göra sitt
försenade intåg på bokmarknaden i det
fädernesland, där han var en så dålig profet.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
