Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kjell Strömberg, Paris i närbild, anmäld av Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bredda läroböckerna under arkaden, medan
margauxn tömmes, gamla herrar och unga
studenter ösa ur sitt vetandes och sina
spekulationers fataburar, och främlingarna vid
bordet känna sig till freds med en vrå av
världen där vinet alltjämt är gott och där
man ännu en tid fritt kan få svärma för
Sanningens och Rättvisans, Frihetens och
Mänsklighetens glada idéer.
Det existerar en risk — och inte många
svenskar ha undgått den — för en och var
som skall skriva om Seinestaden, och det är
den att spela rollen av Claes Lundin i Paris,
att så helt fastna i det förgångnas myller att
man till sist aldrig hinner utanför den
kulturhistoriska kretsen — det är nog inte bara
C. U. Wrangel som i likhet med Pierre
Gauthiez tycker, att Paris’ historia i grund
och botten är utsagd med Place des Vosges’
historia. Men alla sådana felslut vare Kjell
Strömberg fjärran! Riskerna skulle
visserligen kunna ligga honom nära med den
fantastiska historiska Pariserbildning som är
hans men karlen hedrar sitt yrke, och om det
också en och annan gång händer att
journalisten sviker sin plikt för historikerns kall, så
dröjer det dock inte länge förrän pliktkänslan
vaknar igen och denne lysande journalist
erinrar sig sitt yrkes första krav: orienteringen
i nuet. Journalistens friska aptit, hans
ambition att röra vid allt och vara med överallt
har Kjell Strömberg i högsta grad. I denna
hans ”Paris på 8 år” finns inte mänga
domäner där han inte åtminstone någon gäng
varit framme och svängt sitt lilla spanskrör
och elegant trippat in; från senat och
salonger, från press och parkett, från
Mont-martre och från Montparnasse stammar hans
reportage. En bok om Paris’ nöd och lust,
som själv är en kärleksförklaring i nöd och
lust.
Att under dylika omständigheter söka
uppträda som felfinnare och göra opposition mot
enskilda tvivelaktigheter i detta arbete, är
naturligtvis ett otacksamt arbete — låt oss
säga lika otacksamt ungefär som att
opponera på Johan Nordströms
doktorsavhandling. Men skall man rikta någon anmärkning
mot detta fil. lic. Kjell Strömbergs
heders-doktorsspecimen, så gäller det inte detaljerna
utan helheten — den förälskade tillbedjaren,
LYCKANS MINUT
Teckning av Jean Dulac. Ur Kjell Strömbergs
”Paris i närbild”.
som visst inte blundar för skönhetsfläckarna
i den tillbeddas anlete, har alldeles
otvivelaktigt en viss benägenhet att övervärdera
objektet för sin kärlek och sina studier. Kanske
ännu Victor Hugo hade rätt när han
generellt förklarade att Paris var proberstenen
och att den som inte dansat, sjungit, spelat
och talat för Paris, inte dansat, sjungit, spelat
eller talat alls. Men Kjell Strömberg tycks
mena ungefär som så att dylika parisiska
apoteoser alltjämt hålla streck; att det är i
Paris som man alltjämt bäst hör sorlet kring
tidsskeppets bog och att alltjämt där och
endast där världsberömdheterna kreeras. Det
är väl ändock en sanning med modifikation,
och av ingenting annat kan den förklaras än
att vederbörande själv så assimilerats med
sin franska miljö att han gör dess isolering
också till sin egen. Den parisiska
proberstenen har visserligen avslöjat mycken
främmande simili, mycken främmande
smaklöshet, många av de falska mynt, som präglats
på andra sidan Rhen. Men den har dock
aldrig varit tillräckligt frätande för att rea-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
