Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eliel Löfgren, Klockorna i Östervåla, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Östervålamordet
Eliel Löfgren: Klockorna i Östervåla.
Bonniers. 9: 50.
Den 19 februari 1896, halv åtta på kvällen,
anträffades poststationsföreståndaren i
Östervåla, klockaren Åkerlund, döende, tydligen
mördad, på sitt tjänsterum. Det var det så
kallade Östervålamordet, som under en lång tid
framåt skulle komma att sysselsätta den
svenska rättvisan utan att man någonsin kunde
komma till full klarhet.
Eliel Löfgren, som denna tid var ung
notarie i Sala, kom att på nära håll följa
målet: först som ett av domarens biträden och
sedan, när ridån efter åtta år gick upp för
andra akten, som försvarsadvokat åt den då
anklagade. Sedan till sist en gammal inhysing
på Munktorps ålderdomshem, före detta
lös-drivaren Karl Karlgren-Bäck, år 1927
framkommit med en bekännelse — återtagen men
upprepad på dödsbädden — att han mördat
Åkerlund och det förefaller som något nytt
material inte stode att erhålla, har advokat
Löfgren skrivit ned en utförlig redogörelse för
målet. Det har blivit en volym på
trehundrafemtio tättryckta sidor.
Det minsta man kan säga om den är att inte
saknar den sitt intresse. En invändning — men
endast en — här man att göra: författaren har
inlett sin bok med en stor rundmålning av
livet i Sala vid tiden för sekelskiftet; och det
har gjort att hans berättelse sönderfallit i två
olika avsnitt som inte ha alltför mycket med
varandra att göra. Det må för all del vara sant
att det är bra att ge bakgrunden och
tids-färgen, men det mesta av vad författaren
skriver om Sala hör knappast hemma i en bok
om Östervålamordet. I sig självt är det en
god kulturkrönika, gjord med levande sinne
för människor och situationer, även om ett
yngre släkte kan finna det något onödigt med
alla de S. H. T.-aktigt klingande
vedernamnen. — Men de stora analyserna av hur den
svenska rättsmekanismen arbetade på denna
tid äro självklart på sin plats.
Att det är spännande att läsa Eliel Löfgrens
bok är säkert, och lika säkert är att det är
nyttigt. Det är vid få tillfällen som
människosläktet visar prov på ett sådant broderskap
som inför de grova brottmålen: vi äro alla
lika intresserade och lika skarpsynta.
Professorn läser Shakespeare, tioåringen Marryat och
drängen Marie Sophie Schwartz (nuförtiden
läsa de två senare antagligen något annat),
men samtliga läsa de Conan Doyle; och
så har det alltid varit — i den mån litterata
drängar funnits att tillgå — sedan den första
detektivberättelsen utkommit, vilken inte, som
det brukar uppges, är författad av Poe utan
av Cooper och heter ”Den siste mohikanen”,
en till stora partier tung och stelbent bok, med
vilken författaren dock slog sexor all: han
introducerade både det tappra rödskinnet och
den klipska spårhunden för en entusiastisk
mänsklighet. Inför tidningarnas feta
mordrubriker vända vi oss alla med vämjelse från
vårt dagliga enahanda: vi ha förfelat vår
egentliga kallelse. Det här är vad vi skulle
sysslat med att reda upp.
Alltså kan det inte skada oss att läsa Eliel
Löfgrens klara och initierade redogörelse för
hur en av de långdragna och gåtfulla
mordhistorierna i Sverige tett sig. Lektyren har
åtskilligt att inskärpa. (Det bör påpekas att
mordet begicks på en tid, då polisväsendet på
landsbygden var mycket litet utvecklat.
Öster-vålabygden var avlägsen, och telegraf och
telefon kunde där föga användas. Motorfordon
existerade inte. Det fanns goda möjligheter för
landstrykare att slippa undan. Både i målet
mot den förste och den andre anklagade spela
tidsuppgifterna den största roll, men tyvärr
visade det sig, fast saken egendomligt nog inte
tycks ha undersökts med tillräcklig
noggrannhet, att de flesta av klockorna i Östervåla voro
högst otillförlitliga: de kunde gå en
halvtimme för fort. Det finns få bestämda,
oomtvistliga punkter att hålla sig till. )
Vad som först frapperar en är den misstro
man måste hysa mot alla vittnen. Ett par
personer ha sett en vagn utanför Håfs färdstall
vid sju- eller halvåttatiden på kvällen; en
tredje har inte sett någon vagn, och en fjärde
förnekar att någon vagn varit att se. Pastor
Fröstedt förnekar bestämt att någon kört om
honom på stora landsvägen, och ändå tycks
det antagligt att någon gjort det. Lantbrukare
Nordgren förklarar att han sett den först
åtalade, lägenhetsägaren Eriksson — den så
kallade ”Börstil” — komma körande från
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
