Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eliel Löfgren, Klockorna i Östervåla, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Äbyhållet; och sedan visar det sig med absolut
tydlighet att han visst inte sett honom utan
grundat sin uppgift uteslutande på en
hörselförnimmelse. Här är det ändå fråga om
vittnesmål som avges vid den strax efter mordet
följande rättegången. När saken tas upp på
nytt efter åtta år, begås det hart när löjliga
misstag. Kontentan är den att våra sinnen äro
osäkra instrument. Vi äro uppmärksamma
ibland och borta ibland. Vi ”få för oss” saker
och ting. Vi minnas vad vi — eller någon
annan — suggerera oss att minnas. ”Ingen
bevisning är sämre än den som grundas på
vittnen.”
Det andra som slår en är hur svårt det är
för den som är — eller tror sig vara —
misstänkt att uppträda fullt naturligt och
för-troendeväckande. Den först anhållne, ”Börstil”
— vars skuld absolut inte kan bevisas och vars
oskuld, trots en del besynnerliga
omständigheter, tycks synnerligen trolig — invecklar
sig, på grund av sin raska talförhet och sin
iver att ställa allting i gynnsam dager för sig,
gång på gång i motsägelser och tvetalan. Var
och en vet hur lätt det är, även under fullt
normala omständigheter, att komma med en
överdrift eller en felaktighet —• beroende på att
ens fantasi arbetar eller ens minne är oklart
eller oriktigt. Hur mycket lättare skall det
inte vara för en man, som har den icke ringa
pressen över sig att stå anklagad för mord!
Eliel Löfgren har några tänkvärda ord att
säga om det vid tiden för Östervålamordet
allmänt praktiserade systemet att framför allt
försöka locka den anklagade till tvetalan.
Hade denne väl lämnat ett par med varandra
oförenliga uppgifter, ansågs detta väga tungt
till hans nackdel och i varje fall visa att han
var av en tvivelaktig typ.
Men det ur denna synpunkt — en i viss mån
utsatt persons uppförande — mest intressanta
exemplet i Östervålamordet erbjuder
folkskolläraren Blomberg. Dennes oskuld måste från
början stått klar för allt vettigt folk och blev
också år 1904, då Blomberg åtalades, fullt
bevisad, tack vare advokat Löfgren. Blomberg
var den siste som varit inne hos Åkerlund,
innan mordet skedde. Han stod i tur att
efterträda honom som klockare och
poststations-föreståndare. Detta är -strängt taget allt vad
det smygande förtal mot Blomberg, vilket till
slut ledde till hans häktning, hade att bygga
på. När man läser redogörelsen för hans
uppträdande på kvällen, sedan mordet blivit
bekant, kan man bara på en enda punkt finna
att han gjort sig skyldig till något i viss mån
egendomligt. Han lanserade nämligen en teori
om att det hela var en olyckshändelse, trots alt
det strax bort stå så tämligen tydligt för
honom att det var fråga om mord.
Kyrkoherde Ottander förklarade inför rätten att han
fattat Blombergs tal om olyckshändelse som
ett försök att skona fru Åkerlund, som var
närvarande då hennes döende man påträffades.
Det är ju ingen orimlig tydning. Det kan
också helt enkelt tänkas att Blomberg, som
ögonblickligen måste ha gjort den reflexionen
att han varit den siste som lämnat Åkerlund,
instinktivt velat värja sig mot tanken på mord.
Hur som helst blev yttrandet ödesdigert. I det
ljus, som de skarpsinniga sågo falla från det,
bar allt Blombergs görande och låtande under
mordkvällen och de följande dagarna
vittnesbörd om en förtappad själs skumma vägar.
När Blomberg i spetsen för de andra brutit
upp dörren och kommit in till Åkerlund, hade
han utbrustit: ”Kära farbror, hur har det här
gått till?”; och så säger givetvis ingen
oskyldig. Han hade hittat en femma i förstugan —
det var misstänkt — och ett par personer hade
sett en figur komma springande från posten
och försvinna in mellan ett par uthus på
skollärarens tomt. Det var visserligen en storväxt
karl, men säkert var det ändå Blomberg. Till
sist hade Blomberg uppgivit att han kommit
hem till sig klockan 7.20. (Han hade bara
någon minut att gå.) Sedan ändrade han sig
till några minuter över sju, vilket också så
småningom visade sig vara med sanningen
överensstämmande. Men den som ändrar sina
uppgifter på det viset måste ju vara en ganska
tvivelaktig person.
Annars är det väl tydligt att just själva det
faktum att Blomberg talar om en
olyckshändelse är ett psykologiskt sannolikhetsskäl för
att han inte är mördaren. Hade han varit det,
hade han också till fullo vetat hur illa offret
blivit åtgånget; och då kunde han ju
knappast kommit på en barockare idé än att
förneka vad som måste bli uppenbart. Man skulle
kunna vända på det hela och säga, att om det
i första ögonblicket sett ut som olyckshändelse
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
